Ömsint betraktelse av en far
Olof Wijk föddes som rik direktörsson men blev en kuf. I 35 år levde han isolerad i en stuga i skogen. En gång släppte han motvilligt in sin vuxne son. Boken "Allt vi här drömma om" är Erik Wijks ömsinta försök att närma sig sin far.
Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
Hans berättelse är varken någon påfrestande romantisering av en knepig person som gjort många ledsna, eller en känslomässig uppgörelse med en frånvarande far.
I stället är den en forskningsresa gjord bland dokument, ett fåtal brev och en mängd detaljerade grafer, för att gripa tag i och förstå en far han mötte fyra gånger i vuxen ålder, varav två gånger utan förvarning under rättsförhandlingarna i en utdragen arvstvist.
En far som under det som till slut blev ett väldigt fint möte, det enda i skogsstugan, vred om nyckeln så fort Erik Wijk fått komma över tröskeln.
Erik Wijk lärde aldrig känna sin far och kan därför knappt sörja honom. Ändå är sorgen så påtaglig i hans känsligt skrivna bok som just fått fina recensioner på de flesta kultursidor.
- Jag kan riktigt sörja en människa som jag inte kände, som jag inte haft kontakt med, som inte följde min vardag. Det är kanske därför jag kunnat skriva. Jag sörjer inte min förlorade pappa, jag sörjer en människa som inte lyckats förverkliga en enda dröm egentligen. Och därför har jag valt den här boktiteln, det handlar om våra drömmar och om hur otroligt svårt det är att förverkliga dem. Där kan nog alla känna igen sig.
Olof Wijk föddes i en rik redarsläkt i Göteborg, i en överklass som lämnade småbarnen till andra och skolbarnen på internat. Jobbigast var födelsedagarna, berättade faderns syssling. Då var de tvungna att krama sina föräldrar.
- Det säger rätt mycket om vilken distans det var. Det där är en generationsgrej också, men jag tror den här kylan finns överallt. Den är påtaglig i överklassen men det finns ett grundproblem i alla klasser, tävlandet om jobb och prestationer finns överallt.
När Olof Wijk hittades död i november 2006 var det i en röd skogstuga utan vita knutar. Grannarna hade slagit larm. De hade inte sett honom på länge. Olof Wijk hade inte skött grindarna i skogen som han brukade. Trots sin självvalda isolering ingick även han, ofrivilligt, i ett slags socialt sammanhang.
Beskedet om faderns död kom till Erik Wijk i form av två inkännande poliskonstaplar som ringde på. Även om han varit vid stugan två gånger tidigare, och blivit insläppt en gång, var han närmast skräckslagen när han nu reste tillbaka.
- Det var mer spöklikt. När han levde fanns ju rädslan för vad han skulle göra, kanske inte så mycket för att han skulle skada mig fysiskt som för att han skulle vara sårande och orsaka smärta. Efter det första försöket förstod jag att det skulle handla om att forcera en väldigt tjock isbarriär varje gång. Det är väldigt jobbigt när det är ens biologiske far, den här mannen som sårat min mamma, som min syster längtat så mycket efter.
Under de 22 år som hade gått sedan den 20-årige Erik Wijk släppts in i faderns stuga hade mycket hänt. Det då så torftiga men samtidigt alltigenom välordnade hemmet i en stuga med fotogen i stället för el hade förfallit påtagligt. Värst var stanken, fettlagret av smuts, de svarta lakanen. Något arkiv fanns inte, däremot spridda spår och rester av de enorma forskningsprojekt Olof Wijk drivit genom åren. Hans Swedenborgforskning, en nyordning för det svenska försvaret och inte minst en långtgående Palmespaning som utvecklades till en berättelse.
- En familjetragedi. För att lösa det här fallet ville han berätta om människor och förmodligen om sig själv, det är nästan som en konstnärlig bearbetning.
Man kan tänka sig att vissa skulle ha velat bränna vad de hittade. Men för Erik Wijk var det självklart att läsa, borra sig in och försöka förstå.
I stugan hittade han inga av de brev han skrivit till sin far, inte heller några exemplar av de egna böckerna som han också hade skickat. Det gällde även Ont blod där han parallellt med ett försök att nyansera synen på Balkankriget också försökte ge upprättelse åt sin egen far. I sig var det en förstudie till den bok han nu skrivit men också helt annorlunda. Med ökad förståelse för sin fars psykiska störning har han också förstått att hans förra bok förmodligen sårade honom djupt.
- Om man är så känslig som han var, så sårbar i kontakt med andra människor, så paranoid, är det inte konstigt att tänka sig att det var en oerhörd kränkning att bli analyserad i en halv bok. Men jag trodde faktiskt att han skulle bli glad, känna sig sedd och respekterad. Det visar hur svårt det är för människor att vara med varandra, när en sak av den ena parten uppfattas som kärleksbevis och av mottagaren som ett angrepp.
Så jobbar vi med nyheter