Irländskan Anne Enright inleder sin nya roman Den glömda valsen med ett förord. I det klargör Gina, berättarjaget, att Seán, hennes stora kärlek, älskar sin dotter mer än något annat på jorden och den relationen är på sätt och vis historiens golv.
Båda tillhör den medelklass som får det allt bättre i Dublin i början av det nya seklet. Gina är gift med Conor sedan ett par år. Hon är 32 år (Enright själv är 52) och anställd på en firma som kopplar samman företag på nätet. Seán är över femtio och engageras som konsult på hennes företag.
På en konferens i Schweiz "hoppar hon i säng" med honom. Snart strömhoppar de ner i olika slafar. Gina får ut en hel del av själva spelet kring otroheten, den dolda uppvaktningen, och denna besatthet som bara kan odlas under konspiratoriska former.
Enright skriver underhållande och har en särskild talang för ironi och oväntade infall. Seán och Gina kommer och går i relationen, de bryter upp och återvänder, han har en lägenhet i Budapest där de en tid möts, de träffas under helger och bakom ryggen på sina äkta hälfter och ett par år går. När Ginas mor dör kan de använda hennes villa som kärleksnäste innan deras affär till slut blir allmänt känd och de, någorlunda, flyttar ihop.
Den glömda valsen är en roman om passion och smussel. Samtidig kan man säga att den klargör hur mycket elände den alltför vilda åtrån kan ställa till med; då river den sönder det sociala nätet och förstör också de inblandades ekonomi.
Efter hand, i takt med att de äntligen börjar bo ihop, blir tonen mer sorgsen. Då är vi tillbaka där vi började, vid Seáns älskansvärda dotter, som Gina nu försöker leva ihop med.