Sorgen när de vi älskat är borta tar aldrig slut. Konsten är att lära sig att leva med den. Joan Didion gör det genom att berätta om den. Ett år av magiskt tänkande handlar om sorgen efter makens plötsliga död.
Några år senare dog dottern. Om det skriver författaren i Blå skymning. Hennes samlade non fiction berättelser finns utgivna i We Tell Ourselves Stories in Order to Live, och leva vidare när de vi älskat har dött känns som en relevant förlängning av titeln. Det tragiska med livet är att få saker gör det lika intensivt som närheten till döden.
Ingenting Joan Didion tidigare har skrivit kommer lika nära som sorgeböckerna. Först mannen och sedan dottern.
Att det har varit svårt märks i inledningen. Didion sörjer genom att minnas. Hon återskapar genom att lyfta fram detaljer och nyckelrepliker.
Först berättar hon om dotterns bröllop. Sedan ger den ena minnesbilden den andra. Snart handlar det om författarens körkort.
Man förstår att det har varit viktigt när det från Kalifornien byttes mot ett från New York, men man förstår inte varför hon berättar det. Kanske för att hon inte kan låta bli.
Det finns många passager som väger så lätt att de med fördel hade kunnat strykas, om det inte hade varit för att de är skrivna av Joan Didion. Få författare kan kombinera lätthet, djup och innerlighet med samma fullkomligt självklara röst. Det är väl därför vi är så många som är så betagna av hennes böcker att vi inte bara läser dem.
Under ett besök i Los Angeles använde jag en scen från en av hennes romaner (Lagt kort) som körjournal på stadens motorvägar.
Mitt i en tid Didion felaktigt uppfattade som fylld av hälsa kommer sjukdomarna. Sjukhusbesöken blir besvärliga, men författaren lär sig snabbt "att medicin fortfarande är en mycket bristfällig konstart".
Befriande blir det när hon släpper loss sin vrede över allt som hon och dottern tvingades genomgå under sjukhusbesöken. Skildringen av en mer eller mindre påtvingade överkonsumtionen av vård ger en god bild av hur det fungerar i ett land där medicin främst handlar om profit.
Sedan kommer minnesbilderna, i perioder så intensiva att man märker glädjen av att minnas mitt i sorgen över att dottern inte längre lever. Vid andra tillfällen är behovet av att ha haft dottern vid sin sida naken smärta."Numera gråter jag inte längre när jag hör hennes namn. Men jag har fortfarande behov av att ha henne här hos mig."
Joan Didion minns andra som inte heller fick leva färdigt, för det är så vi uppfattar livet när unga människor dör, som orättvist för att de inte fick leva klart, att det fanns så mycket som inte fick förverkligas. Ett långt gripande avsnitt handlar om rädslan för att tala öppet med varandra. Vi är rädda för att sorg och smärta kan vara för tung att bära, att den får oss att sjunka ner i uppgivenhet och förtvivlan.
Minnesbilderna som ibland låter dottern komma skönt nära väcker ibland minnen som helst borde förblivit begravda. De blir påminnelser om bristen på uppskattningen av nuet. Det gör ont att inse att mycket i livet var sådant man inte förmådde uppskatta när man hade det. Självanklagelser väller fram i ett förtvivlat försök att få ordning på det som har varit, även när det är för sent. För den som inte förmår leva i nuet kommer livet alltid att vara för sent.