Det är gott om meta-text i Sara Mannheimers nya bok Handlingen, i form av skildringar av skrivprocess, reflektioner runt skrivande och litteratur, och reflektioner runt det skrivande jagets relation till det skrivande och läsande samhället.
Texten följer i stort sett det som förefaller vara författarens eget jag, under några månader, med skrivandets och privatlivets vedermödor mer eller mindre sammanflätade.
Textjaget försöker lösa berättarproblemen i ett pågående manus, och stöter då på Roland Barthes och hans Litteraturens nollpunkt, ungefär som hjälten i en saga hittar en nyckel, men inte vet till vilket lås den går.
Problemet med att läsa filosofiska utsagor, vilket fält de nu än hör till, är att man aldrig kan vara säker på vilken begreppsförklaring filosofen har, och hur man ska tolka begrepp som t ex klass eller samhälle. Detta är ruggigt tydligt om man försöker sig på att läsa Kant, Nietzsche, eller Chomsky, men är kanske än svårare när det gäller det konstnärliga fältet, dit ju litteraturen hör.
Ens egen tolkning av den filosofiska utsagan är ju ett resultat av den förståelseprocess man själv besitter, och behöver inte alls likna den förståelse filosofen själv hade för det begrepp som diskuterades.
Mannheimer gör en jämförelse mellan Bibelns mängder av uttolkningar, och hur vilken bok som helst "kunde föröka sig och skapa oändligt många nya böcker", som ett resultat av bokens läsningar, är en haltande sådan, och säger mer om tro än om litteratur. Alla böcker är inte böcker.
Mycket av tänkandet i Handlingen hade passat bättre i essä-form, och mycket av innehållet hade passat bättre i renare prosaform. Nu ger boken stundtals vibbar från Sophies värld, där den okunniga kvinnan undervisas av den kloke mannen, och gradvis når upplysning. Dit fram når dock inte Mannheimers framställning, som visar upp sin egen lärprocess på ett transparent sätt, ända fram till det stadium i texten där slutsatserna borde börja dras. Slutet i Handlingen knyter snarast ihop med början - tvivel, förvirring, skrivkramp - vilket känns som en nödlösning, och inte som den sorti som upplägget på boken vore värd.