Om nepotismen inom litteraturen
Alexandra Sundqvist bläddrar igenom "Vi läser" och får bevis på nepotismen inom litteraturen, liksom att skvaller verkar vara viktigare än själva litteraturen.
Nu är tidningen Vi läser här, och den ger ett tudelat intryck.
På omslaget ler författaren Bodil Malmsten brett, iklädd en ledig rosa munkjacka och höstrufsigt hår. Det känns lite folkligt, ungefär som när Anders Lundin poserar på Skansen-scenen tillsammans med artisterna inför premiären av tv-programmet Allsång på Skansen.
Jag bläddrar igenom den och fastnar för en artikel som angriper litteraturens förmåga att hela människan. Författaren Sofie Ribbing berättar öppenhjärtigt hur hon använde sig av Harry Potter-böckerna som tröst och styrkeläsning när hon var sjuk. Därefter hittar jag en kartläggning av relationerna mellan Sveriges litterära personligheter som tidningen gjort. Den barnsliga skvallerfaktorn är hög: Kartan visar vem som gått i säng med vem, vilka som är släkt och vilka som är vänner.
Ett bevis på nepotismen inom svensk litteratur, där chansen att få ge ut en bok är större om du är buksvåger med någon inom Bonnier eller har ett fördelaktigt yttre.
Tankarna vandrar osökt till Lars Noréns bibeltjocka En dramatikers dagbok, där smutskastningen av framstående teaterkritiker och skådespelare samt utlämnandet av avsaknaden av personliga hygien eller sviktande ekonomi, är större än det litterära eposet. Där antalet hutlöst dyra kostymer och en riklig diarré får mer utrymme än tankarna kring teatern, skapandet, livet och döden. Denna opaginerade käftsmäll sålde slut på en nanosekund, återutgavs flera gånger och fick fler spaltmetrar i pressen än, låt oss säga, Georgien-krisen.
Så varifrån kommer denna fascination för det privata inom den litterära världen, som närmast påminner om tabloidpressens vurmande för nip slips och bara skinkor? I Noréns fall spelar givetvis maktfaktorn in, som en av Sveriges ledande dramatiker kanske valet av pyjamas eller hummer trots allt har betydelse. Men i tidningen Vi läser är det svårt att förstå relevansen, ur annat än ett banalt underhållningssyfte - eller som en klubb för inbördes beundran. Men kanske är det så tidningen vill ha det.
Om storasystern Vi är den bitska kulturtanten som pekar med hela handen, är Vi Läser lillasystern som spexar loss och inte kan sitta still. Samtidigt saknar jag allvaret, problematiseringen och de djupgående texterna.
När jag lägger ifrån mig tidningen är det med samma irritation som efter ett avsnitt av Dansbandskampen. SVTs public service-strategi känns ungefär lika kortsiktig.
Så jobbar vi med nyheter