Jag nås av nyheten att Luleå kommun vill göra sig av med det årliga arrangemanget ”Musikens makt”. Missnöjet från stadens styrande har pyrt ett tag, och nu är det tydligen nog. I Umeå, som ju nyligen fick kalla sig ”Europas kulturhuvudstad 2014”, har det också skett en rad dråpslag mot det lokala och ideellt präglade kulturlivet.
Motsägelsefullt kan tyckas, eftersom båda städerna månar om sina varumärken som kreativa, urbana tillväxtmotorer i en annars gles och av traditionella näringar präglad landsända.
Både Umeå och Luleå är uppenbart besjälade av att bli hemvister för det som den amerikanska kulturgeografen Richard Florida har kallat ”den kreativa klassen”. Man vill vara kulturdrivna kunskapsekonomier. Men det är som att man helt har missförstått hur det faktiskt går till, som att man fått för sig att man kan beordra fram entreprenörsskap och positiva gentrifieringseffekter. Som att man bara kan börja kalla sig Norrlands Austin, och vips ska hela staden bli ett paradis för tech-start ups och en vibrerande musikscen.
Jag föreslår ett studiebesök i Skellefteå. På tidigt 90-tal startade några bekanta till mig ett band som hette Wannadies. De nådde ut med sin musik och inspirerade fler unga att starta band. Ett lokalt skivbolag sög upp talangerna och fick ut musiken i nationell radio. Så småningom turnerade banden i England och Japan.
Kommunen insåg att detta var en bra sak och erbjöd replokaler och betalade gladeligen för gratisfestivalen och plantskolan ”Trästocksfestivalen”. Kommunen hade inga särskilda baktankar med detta, för det här var på 90-talet innan begreppet ”place branding” hade nått Norrland.
Men Skellefteå har blivit rikligt belönade. I dag hyser staden ett kluster av bolag inom reklam, spel- och internet som andra kommuner bara kan drömma om. Just de personer som startade band, lärde sig samarbeta, tro på sig själva och utvecklade sina entreprenöriella förmågor har nyckelpositioner i Skellefteås moderna företagskluster.
Inte nog med att företagen sysselsätter lokal arbetskraft och gör det möjligt att bo kvar, de attraherar dessutom specialkompetens från andra delar av världen.
Det tog femton-tjugo år att nå dit, och det som krävdes var att man faktiskt visade ett genuint intresse för sina ungdomar. Det finns inga genvägar. Det räcker inte med att läsa baksidestexten på Richard Floridas bästsäljare och sedan försöka applicera storstaden Austins dynamik på Luleå – man måste gå den långa vägen. Och då lägger man inte ned festivalen ”Musikens makt”. Det är antagligen där det börjar.
Det finns en grundläggande missuppfattning här som jag uppfattar att både Luleås och Umeås styrande politiker och tjänstemän gör sig skyldiga till: De tror sig veta hur en entreprenör ser ut. De tror inte att de småradikala vänsterungdomar som ägnar sig åt ideell kultur, spelar punk, skriver dikter eller snickrar sitt eget kulturhus kan starta företag och bidra till den efterlängtade tillväxten.
Men de har ingen aning.