Medelhavet. Röda Havet. Bengaliska Viken. Resvägar som kantas av osäkerhet och risk. Böljande massgravar där tusentals historier tar slut innan de ens hinner börja. Vatten står naturligt i centrum i den rådande flyktingkrisen. Men det spelar även en annan roll – som metaforer.
Ord som: flyktingvåg och flyktingström. Ord som: svämmar och översvämmar. Ord som: strömmar, forsar, sveper in. Alla dessa ord har blivit allmänt accepterade begrepp när flyktingkrisen diskuteras. De har blivit en del av vardagsspråket, i såväl Sverige som i Europa i sin helhet – även i länder som inte ens gränsar till vatten.
Metaforer är viktiga. De strukturerar våra tankar; bjuder in läsaren att föreställa sig världen på ett visst sätt. Metaforerna vi använder när vi beskriver andra människor har inte bara betydelse för hur vi förstår dem, utan också för hur vi tycker att vi borde behandla dem. Under Förintelsen användes t. ex. metaforer kopplade till renhet och hälsa där judar liknades vid smuts, ohyra och sjukdomar. I sina tal motiverade Hitler avrättningar av judar genom att beskriva judar som ett virus som måste elimineras för att Tyskland (och resten av Europa) skulle kunna läka och bli friskt.
Metaforer är med andra ord långt ifrån oskyldiga. De är högst moraliska; de säger något om hur vi ska leva tillsammans med andra människor.
Enligt Roger Silverstone består kärnan i vår moral av våra skyldigheter gentemot andra människor. Men metaforer som flyktingström och flyktingvåg säger ingenting om våra skyldigheter. Vad dessa metaforer istället gör är att likna flyktingar vid en naturkatastrof. En kraftfull, ostoppbar kraft som Europa inte kan stoppa, förhindra eller undkomma – endast skydda sig gentemot.
För en naturkatastrof är inte positiv; den är farlig. Den för med sig kaos, förstörelse. Systemkollaps! Man hjälper inte en ström och man tar definitivt inte emot en våg med öppna armar. Man har inga skyldigheter gentemot det som svämmar in, sköljer över – attackerar – en. Att möta en naturkatastrof sker alltid på bekostnad av en själv.
Plötsligt är de mottagande länderna, och inte flyktingarna, som är offren i flyktingkrisen. Det är de mottagande länderna och deras rättigheter som står i centrum. Vår rätt att försvara oss. Vår rätt att skydda oss själva. Vår rätt att säga NEJ.
I bruset av diskussionerna kring allting vi har rätt till, drunknar frågan kring vad andra har rätt till. Frågan kring vilka skyldigheter vi har, gentemot de människor som tvingats lämna sina hem, ut på blåa flyktvägar.