Ofta hörs krav på ökad sponsring inom kulturen. Trots att den idén är stark är den inte bärande på sikt. Norrbottensteaterns samarbete med LKAB är dock ett intressant exempel. Genom det har barn och unga fått ta del av teater. Samarbetet verkar fortsätta och därmed får ännu fler barn och unga (och andra) se teater.
Men det finns som bekant ingen gratis lunch. Därför kan vi se Norrbottensteaterns personal åka omkring i ”firmabilar” med LKAB-dekaler. Ett inte alltför vågat stalltips är därmed att vi inte kommer får se någon pjäs med kritisk udd mot gruvexpansionen.
Nej, jag vill inte döma – bara påpeka. Samarbeten rymmer sällan hela paletten. Någonting prioriteras, annat får stå tillbaka.
Min poäng är snarare att sponsring inte är bärande, utan ska ses som komplement. Ett utmärkt sådant om det innebär mer teater för barn och unga. Men långsiktigt måste kulturen bäras av allmänna medel. Då kan satsningar göras över tid och inte behöva ta hänsyn till annat än kulturens intressen.
Sett så, måste vi vara beredda att via skattsedeln betala mer för kulturen. Samtidigt är det viktigt med armlängds avstånd för att stå emot kulturbyråkraters och politikers klåfingrighet.
Sverige är i behov av en framsynt kulturpolitik – i stil med det kulturlyft som pågår i Norge. En jobspost är självfallet att vi dras med en kulturpolitik och en kulturminister som tror att satsningar på kulturen är synonymt med skattesäkningar och jobbskatteavdrag.
Mot den politiken finns två självklara invändningar. Dels att den exkluderar dem som inte får ta del av skattesänkningar och jobbskatteavdrag. Dels att den inte värderar kulturen.
Med en socialdemokratisk kulturminister, vilket mycket pekar på, räcker det inte med att det åter blir gratis inträde på landets statliga muséer. Det vore en alltför klen skillnad.
Det är dags för socialdemokratin – och övriga partier som önskar vara delaktiga i regeringsunderlaget – att ta kulturen på allvar. Hur ska vi annars gå i clinch med ett hårdnande europeiskt klimat om inte kulturen får vara ljuset i tunneln.
Gärna sponsring – men först en rejäl kulturpolitik.