Västerbotten verkar ha en gynnsam mylla för goda och dramatiska berättelser, det är nästan allom bekant. Anita Salomonsson författarskap har historiska romaner som specialitet. Och hennes nya verk, Oloflig beblandelse, är i samma genre.
Denna mycket berörande roman utspelas under tidigt 1800-talet och till 1830, då Sara Greta Pehrsdotter, bokens huvuperson, tas av daga på ett för vår tid mycket brutalt sätt. Platsen är Burheden i Västerbotten och människor har samlats till en folkfest med död och “rättvisa” i centrum.
Men innan detta vedervärdiga sker har jag som läsare fått lära känna Sara Greta från Furunäs, “oäktingen” kallad, och därmed socialt stigmatiserad redan vid födseln. Salomonsson skildrar samtidigt den värme som finns mellan henne, modern och mormodern som en sorts kontrast till tidens nedlåtande syn på kvinnor i allmänhet och fattiga i synnerhet, “vanliga usla kvinnor”, som jargongen kan låta i byn.
Sara Greta “räddar sig dock medan tid är” och lämnar hembyn för och bli piga hos ett äldre par i Ersmark, en resa som med tiden förändrar allt för den vackra och arbetsamma flickan.
Romanen kan kännas lite präktig emellanåt, och människorna bli endimensionellt goda respektive hårda och okänsliga, beroende på klasstillhörighet och ställning i samhället.
Anita Salomonssons prosa är däremot en lisa för själen, speciellt när hon skildrar naturen, och jorden och arbetet med densamma. Att sätta, vårda och skörda blir nästan en sensuell handling; “sättpotatisen vars groddar tindrade som barnaögon”, kan det heta. Osökt kom jag att tänka på Hamsuns Markens gröda.
Oloflig beblandelse rymmer mycket smärta, och oron är ständig följeslagare. För redan som liten såg Sara Greta “himlatecknet” om annalkande olycka och tårar på grund av hennes vandring på jorden som “oäkting”. Och trots att kärleken som sätter bo i hennes efter husförhöret hos storbonden i byn, där hon ser sin blivande make Nils, finns ångesten om framtiden ändå där. Är man fattig är man alltid i underläge, har hon fått med modersmjölken.
Efter Nils, son till storbonden, och Sara Gretas omtalade tre dagar långa bröllop, blir Oloflig beblandelse en sorts kammarspel.
Livet levs nämligen intill Nils föräldrar, som bägge var emot giftermålet, men Nils ståndaktighet gjorde att det ändå blev verklighet.
Sara Greta känner föraktet, speciellt från svärmodern Margareta Nilsdotter, men kärleken mellan de unga står emot falska leenden och mellanmänsklig iskyla. Som läsare lider jag med Sara Greta, känner instängdheten och hur livet snärjs, trots att de med tiden bor i var sin gård. Anita Salomonsson är en fena att med prosans hjälp skildra detta, jag sitter på parkett och nästan ser Sara Gretas fängelselika situation. Kraften och energin hämtas ur det lilla liv som heter “lill-Anders” och är hennes och Nils livlige lille son.
Jag blev tagen av Oloflig beblandelse. För vad som händer Sara Greta efter makens död, och efterföljande näst intill totala isolering, känns in på benet. Det handlar om mänsklig desperation i en njugg, skuldbeläggande omgivning. Och om ett stenhårt klassamhälle, vilket förstås ändå inte gör Sara Greta skuldfri från hennes dräpande gärning. Men det sätts i ett sammanhang det förtjänar.
Oloflig beblandelse är det bästa jag läst av Anita Salomonsson.