Uteliggaren Bertil ligger och hostar i sitt hörn, reser sig och börjar berätta historien om en bonde som hittar kärleken och får tre barn. Men sedan går frun ifrån honom, tar med sig barnen och flyttar in till stan. I sin ensamhet dränker bonden sorgerna i sprit, och en natt somnar han med en tänd cigarett i handen. Han hinner själv ut i tid, men hela bondgården som gått i arv i generationer brinner ner till grunden.
En bisak, som pjäsen så anspråkslöst heter, är en liten dansk berättarföreställning som Teater Scratch från Luleå tagit till sitt hjärta. Premiären var redan hösten 2009, och pjäsen har sedan dess spelats med ett trettiotal föreställningar runt om i Norrbotten. I går visades den även på Luleå barn- och ungdomsfestival.
Dan Swärdh gör rollen som Bertil och blir genast kompis med sin publik. Barnen får ge egna förslag och berätta egna minnen.
Egentligen dröjer det ganska länge innan berättelsen kommer igång. Och även om man anar att Bertil talar om sig själv så blir det inte uttalat förrän i slutet.
Mest positivt är Dan Swärdhs förmåga att vinna publikens uppmärksamhet trots det väldigt långsamma berättartempot. Saktmodet är tilltalande. Speciellt i början är det långa och modiga stunder av tystnad.
Lite diffus är å andra sidan själva gestaltningen, som om bonden Bertil aldrig riktigt fanns där på scenen, utan att det mer var Dan Swärdh som klätt ut sig till en farbror, men att det nog egentligen var Dan Swärdh som berättade historien.
Om det här faktiskt spelar någon roll för pjäsen kan ju diskuteras. Men om det ska bli mer teater av det hela, om ni förstår tanken, måste man ta ett steg till in i illusionen. Den i verkliga livet så smärtsamma historien om bonden kommer inte hela vägen in i skådespelarkroppen. Och den flitiga publikens medverkan har sitt pris. Viktiga vändpunkter i texten gick till spillo vid ett par tillfällen.
På det hela taget är det ändå fascinerande hur ett så enkelt upplägg kan bli till en helig halvtimme.