Svenskar har frivilligt dragit ut i krig vid flera tillfällen. Spanska inbördeskriget, sedan i andra världskriget för Finland, Norge och Tyskland. Mest omtalad och omskrivet är frivilliginsatsen i Finland som hade en folklig uppslutning. De frivilliga som lät sig värvas av tyska waffen-SS var av det mera tveksamma slaget.
Varför dra ut frivilligt i krig? Lars Gyllenhaal har den utgångspunkten för sin bok Jan och Nordens frihet om den siste överlevande svenske frivillige från andra världskriget. Hans namn är Jan Danielsen och han deltog i både Finland och Norge.
Vi får veta att hans farfar var tysk soldat, att den unge Jan växte upp i herrgårdsmiljö, gick på Lundsberg, läste både Churchills Min ungdom och Adolf Hitlers Meinkampf, prenumererade på Folkets Dagblad, gick på Karlberg och blev officer vid K3 i Karlsborg.
Han lät sig värvas som frivillig i Finland och hamnade i finska Lappland. Det blev inget krigande där, mest problem med förrådsförsörjningen. Knappt var vinterkriget avblåst förrän det drog ihop sig i väster.
Den 9 april 1940 gick tyskarna in i Norge och den unge Jan Danielsen bad om tillstånd att enrollera sig i den norska armén i försvaret mot de tyska ockupanterna. Det blev blankt avslag av K3-chefen. Då rymde Danielsen, lånade pengar till resan och begav sig till Norge.
Där blev det krig och inte förrådsarbete. Under sin frivilligtid förde Jan Danielsen dagbok och det är påtagligt hur illa förberedda norrmännen var på ett angrepp. Det gällde speciellt i de sydliga delarna av landet. Där rådde kaos. I Nordnorge var beredskapen en annan och bättre.
Jan Danielsen deltog i striderna om Norge och kring Malmbanan. Kamrater stupade och de använde de stupades skidor som ved. Bland de stupade fanns också en nära vän från frivilligtiden i Finland.
Jan Danielsen klarar sig med livet i behåll, tar sig över till svensk sida och får en stor omfamning av svensk militär i Björkliden.
Men varför dra ut i krig som frivillig? Den frågan får vi inte riktigt svar på, inte mera än en allmän nordisk frihetstanke. Jan Danielsen ger officerens bild av kriget om utrustning, beväpning och förmåga. Hur det kändes där i maggropen i fält delar han inte med sig av. Att döda eller riskera att dödas, se kamrater såras och dödas.
Bokens behållning är egentligen författaren Lars Gyllenhaals förord där han går in på Sverige under andra världskriget och frivilligverksamheten. Han konstaterar att nazisterna gjorde fiasko i Sverige i de allmänna valen.
Visserligen lät vi Hitler transportera trupper genom Sverige, men vi gjorde också avsteg från alliansfriheten för de allierade. Av de 60 000 norska flyktingarna som kom hit fick 20 000 direkt eller indirekt militärutbildning. Det motsvarar två divisioner.
1 500 av dessa flögs sedan in för krigsinsats i Norge av amerikansk transport flyg baserat i Luleå. De norska "poliser" som utbildades beväpnades med kulsprutepistoler. Allierade spion- och sabotagebaser fanns också i svenska fjällvärlden för insatser i Norge.
När det gäller frivilliginsatsen kan konstateras att 200 svenskar fanns i Hitlers Waffen-SS och Wehrmacht. Det kan jämföras med de 6 000 norrmän som drog på sig tysk uniform.
6 000 svenskar sökte till norska krigsmakten som frivilliga i kampen mot tyskarna, men endast 600 fick tillstånd att göra det.
Lars Gyllenhaal vill ta kål på det seglivade ryktet den svenska tyskvänligheten.