Jag kan inte låta bli att skriva om Dylan fast jag inte borde. Jag saknar helt kunskap om mannen och jag är inget Dylan-fan heller. Det enda jag vetat är att "Mr. Tambourine man" var en langare, och till och med det ska jag ha fel i. Men ändå. Mitt analytiska jag exploderar. Jag har inte heller läst någon annan skribents tankar kring det här, så kanske vi är fler som lämnar samma analys? Det vore väl bra!
Nu har det gått ett par veckor och Dylan säger inte ens hej till omvärlden – eller blä. Vissa anser nog att hans frånvaro signalera blä. Vad jag har förstått har han alltid gått sin egen väg i det mesta och då spelar val av pris inte någon större roll. Bara för att jag själv är en sån som tackar ihjäl mig om jag får ett pris eller någon annan form av uppskattning kan jag inte förvänta mig att andra ska bete sig samma. Han har fått priset för sina texter. Hur skulle det annars se ut? Ledamöterna i akademien studerar hur han agerar på restaurang, om han ger dricks och framförallt: tackar han när riset och den friterade kycklingen ställs fram?
Jag tycker man kan se tillbaka till Svetlana Aleksijevitj, som fick Nobelpriset i litteratur 2015, hon kom till Nobelfesten i byxor. Det gick bra det också, men det blev en snackis. Vi måste se människan, oavsett vad denne har presterat. När omgivningen slutar se en människa, slutar accepterar olikheter, det är då vi får problem. Och kom inte och säg att nåt sånt sker inte idag, där har ni fel. Jag har många exempel på det. Vi har så mycket annat att prata om: okända kulturarbetare, frivilligarbetare som sliter för andra, har alla tak över huvudet i Norrbotten, har alla mat på bordet?
2009 fick Herta Müller Nobelpriset i litteratur. Aftonbladet rapporterade då att ”Litteraturprisvinnaren Herta Müller trotsar och bär en svart klänning”. Det första jag tänker på är att utan alla trotsare skulle nog värden se helt annorlunda ut. Hade vi ens haft Apple-produkter då? Hur mycket senare hade vi haft vissa mediciner? Det flödar av trotsare där ute. Trotsare för människors skull.
Bara för att jag skulle ha den största prinsessklänningen och mest glittrande tiaran och bara för att jag skulle kasta mig om halsen på kungen och tacka honom och tacka hela akademien så länge att de skulle få en veckas övertid, kan jag inte förvänta mig att alla ska falla i den mallen. Eller i en liknande mall. Vi vet nog lite om Dylans privata-jag. Respektera det. Respektera alla andra.
”Behind every beautiful thing there’s some kind of pain”, Bob Dylan.