När jag läste titeln på Aase Bergs nya diktsamling första gången blev det Liknöjd faun, istället för Liknöjd fauna. Någon faun hittade jag inte i dikterna, men däremot väldigt gott om djur med närmast mytologiska konturer. Hundar som kombinationer eller hybrider mellan djur och människa, katter som zombies, eller skalbaggar som maskiner.
/Griplastaren arbetar/nattetid/med spröt/migräna ljusklot,/ögonkäglor käkar/
I denna djurens värld finns det också ett människoskikt, med oklar relation till det animaliska.
/Den indolenta folkhälsan,/individerna återfaller/Generationsfältet är så kraftigt/att ingen strålning tar sig ut/Ögon smälter/nattsvart snöblint/suddut/
Även i den här diktsamlingen experimenterar Aase Berg mycket med språket, framförallt med ljudlekar och nyskapade ord. Det är hennes personliga kännetecken, ungefär som en signatur på en tavla. Språklekarna bidrar mycket till underhållningen i läsningen, och jag tycker nog att i Liknöjd fauna använder Berg detta stilgrepp än mer i humorns tjänst än tidigare.
Berg bygger en surrealistisk värld, där djuren å sin sida har en slags Tim Burton-gestaltning, och människan då snarast är den liknöjda, den observerande, men passiva. Effekten är gräll och kontrastrik, expressiv, och mycket bildfokuserad. Kommunikationen från dikterna känns mer visuell än verbal, och därför ligger också berättandet i dikterna på en vag nivå. Det är djurens värld som är mest intressant, tycker jag, i Liknöjd fauna, och utsagorna från det mänskliga är faktiskt rent ut sagt tråkiga i jämförelse.
/Jag tittar på naturen/naturen tittar på mig/.../Naturens sökarljus/passerar genom/och förbi mig/