När man på 1960-talet skilde de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna åt lämnades den humanistiska forskningen åt sig själv. Det var en signal om att den inte behövdes, att den inte var viktig i debatten om samhället. Tre decennier senare beslöt riksdagen att den humanistiska och samhällsvetenskapliga undervisningen bara fick kosta en bråkdel av vad den gjorde för andra grupper. Då, när kvartalsekonomin rullade igång på allvar, drog alla slutsatsen att humaniora inte är till nytta. Nu skulle man konkurrera med varandra och det enda som gällde var ökad tillväxt och ökad avkastning.
Om detta skriver Anders Ekström och Sverker Sörlin i Alltings mått. Här ifrågasätter de den nedrustning som har skett av humanistisk kunskapsbildning de senaste decennierna och hävdar istället dess betydelse. De redogör för den samhällsroll som humanistisk kunskap måste ha och betonar samtidigt vikten av samverkan mellan olika kunskapfält för att "låsa upp" frågor som ansetts tilllhöra ett fack.
Att marginalisera humanisktisk kunskap skapar givetvis en väldig brist i kunskapsutvecklingen. Och att inte ha med det humanistiska perspektivet i debatten om hur vårt framtida samhälle ska se ut menar Ekström/Sörlin vore förödande. Man måste kunna förena fakta och värderingar. Humaniora skapar sammanhang, prövar idéer, ifrågasätter, analyserar, tillför reflektion och överblick och påverkar samhällets värdegrund.
Kunskapspolitiken idag däremot är kortsiktig och fixerad vid ett snävt nyttobegrepp, den tänker i lönsamhetstermer och har mest sett högskolor som tillväxtmotorer. I skarp kontrast till det synsättet står Ekström/Sörlins, som menar att den humanistiska forskningens allra viktigaste uppgift är att skapa förståelse för en långsiktig samhällsutveckling som ser till människan väl, det de kallar alltings mått. Det vill säga värdet av något avgörs av människan väl. Är det inte bra för människan är det inte bra alls. Det är en djärv tanke som borde vara självklar.
Ekström/Sörlin är väldigt kritiska till mycket inom den humanistiska kunskapsbildningen idag - inåtvändheten, stagnationen, den svaga självbilden mm, men med Alltings mått vill de lyfta fram betydelsen av humaniora och framför allt peka på nödvändigheten av att utvidga kunskapsunderlaget när vi nu står inför gigantiska utmaningar i världen. Det gör de med skärpa.