Om de enkla tingen, och vardagens helighet

Vilken dag. Sommaren står snart i sitt så kallade flor, hon har börjat hänga på sig det där fina, blanka tyget. Och man önskar hett att alla landets arbetsplatser stängdes för en dag eller två och att de hemförlovade gav sig ut på grönbete. Eller ljusbete.
De kunde resa sig upp och börja beta i närmaste skog eller vid en personlig sjö. Bäst vore väl havet. Och slättmänniskorna kunde åka till en slätt.
Vi läser om etruskerna i en rolig bok. Där skriver en som heter Gösta att det som män och kvinnor håller i händerna på många gravbilder kanske inte är religiösa symboler utan vanliga ägg. Och dem åt man i så fall till sitt vin. Kanske vill bilderna bara visa, föreslår Gösta, att livet är bra ljuvligt ibland. Äggen ska då påminna oss om - och här kommer en väldigt vacker formulering - de vanliga tingens helighet.

Vi blir så gripna av de orden. Att det mycket enkla livet har en sida som vetter mot okränkbarhet och mening och ja, helighet.
Därför bör de som går ut i ljuset i en korg ha med sig heliga ting som ägg och vin och rabarberpaj och kaffe. Vid hav eller sjö, i djupa skogar eller på slättlandet kan sedan de hemförlovade dryfta stora frågor och små och de vanliga tingens helighet. Eller spela kort.
Om man nu har sin glädje i det.
Till de vanliga tingen hör också en rad goda sallader och allt välbakat bröd. Och i ljuset och bland korgarna kan man sedan intyga att de bästa dagarna är lugna och odramatiska, de är som glas där livet bara lugnt och stilla häller i sitt vin och samtidigt langar över etruskiska ägg till oss.