En kinesisk kvinna stoppar mig utanför klassrummet efter föreläsningen. Jag vet vad som väntar, borde lämna innan hon ens hinner forma tanke till ord, men viljan att vara till lags är större så jag stannar snällt. Väntar tålmodigt på frågorna som alltid kommer, när någon ser någon som mig i ett land som Sverige.
Samma frågor som kom upp i klassrummet 15 minuter tidigare, fastän från en helt annan mun. En annan utgångspunkt. Då: frågor som ställdes på basis av det avvikande. Nu: frågor som ställs på basis av det gemensamma.
Det är den där förbannade ögonfärgen. Den konkava formen av ögonlocken. Håret. Benen i mitt ansikte. Det är mitt svar ”Sverige” på frågan ”Var kommer du ifrån?”.
Jag lär mig aldrig. Trots att jag aldrig får behålla svaret i min ägo. Det som är slutet på historien för mig är början för andra: ”Var föddes du?”, ”Har du vuxit upp i Sverige?”, ”Var kommer dina föräldrar ifrån?”. Obligatoriska följdfrågor – tills folk har fått svaret de vill ha: en förklaring till mitt utseende. Tills min hårfärg och nationalitet stämmer överens.
Men det är inte de obligatoriska följdfrågorna som är mest talande, utan frågorna som kommer efter dem. Vad människor tycker är relevant att fråga för att lära känna mig mer ingående. Sakerna som jag förväntas kunna, veta, tycka: ”Kan du prata kinesiska?”, ”Varför kan du inte prata kinesiska?”, ”Hur ofta åker du till Kina?”, ”Vad tycker du om kinamaten i stan då?”.
Och då har vi rört oss från utseende till identitet; från att anta hur någon som mig ser ut som mig kommer ifrån, till att anta hur någon som ser ut som jag är.
Det är en fredag, sen eftermiddag, när jag blir utfrågad av en kinesisk kvinna och återigen tänker på att jag borde gå. Att jag borde göra något, ifrågasätta: ”Vem tror du att du är”? Eller, kanske mer korrekt: ”Vem fan tror du att jag är?”. Ändå stannar jag kvar.
För jag vet ju vem jag är. För det är vad någon som jag, gör i ett land som Sverige. Man muttrar passivt aggressivt när någon tränger sig före i kön. Man betalar sin skatt. Man är trevlig, till varje pris. Man skäller inte ut någon när man vet att de menar väl. Man svarar på frågor som automatiskt exkluderar, knuffar ut, en där man känner sig hemma, och automatiskt knuffar in en där man inte känner sig hemma.
Man håller ståndaktigt, trotsigt fast vid sitt svar ”Sverige” – trots att man vet vad det leder till – och hoppas på att man en dag ska få stanna där.