Hendrik Groen är en pseudonym. Vem som döljer sig där bakom är inte känt, men hen är knappast någon ungdom, för skildringen av åldrandets vemod, villkor och vånda känns insiktsfull och trovärdig. Förmodligen är hen inte heller någon mångårig gamling, för i den humoristiska och ironiskt uppsluppna berättelsen går att ana en lättnadens distans till den tillvaro som ännu dröjer.
Med åren skärps insikten om att livet rymmer både glädje och sorg. Det förmedlar den Groen som också är bokens centralgestalt på ett charmerande sätt, med ett enkelt språk i korta dagboksavsnitt.
I en ålder av 83 har han nämligen bestämt sig för att skriva dagbok under ett kalenderår. Han hoppas att det ska göra honom mindre deprimerad och redan i mars märker han att skrivandet har en terapeutisk verkan. Han känner sig mer avslappnad och mindre frustrerad. Visst är han en sur gubbe, men genom att i tyst ensamhet skriva av sig gnäll och klagan besvärar han inga andra.
Hans vittnesmål är inte helt olikt Hasse Alfredsons gamla I huvet på en gammal gubbe.
Groens missnöje gäller inte minst den egna kroppen. Den knakar i alla fogar och prostatan är bortom reparation. Bäst fungerar luktsinnet, men det är inte alltid en välsignelse. Kranen därnere slutar inte att droppa. Det luktar gamling så han bestänker sig frikostigt med rakvatten, även i skrevet. Så småningom blir blöja oundvikligt.
Listan över krämpor är imponerande, men hans läkare tröstar med att det fortfarande finns åkommor som han inte har.
Groen vantrivs även med ”Pensionat Undergången”, hans hem i Amsterdam. Det är ett typiskt äldreboende fyllt av gamla vrak som kan sjunka när som helst. De vaknar helt utmattade, vilar hela dagen och går till sängs utmattade av all vila.
Sin vakna tid fördriver de mest i sällskapsrummet, men där blir det nästan undantagslöst prat om sjukdomar och hur det var förr. Lev i nuet, era mumier, tycker Groen – fast han tänker det bara tyst. Han är nämligen vänlig och belevad. Något annat vågar han inte.
Sin fru besöker han en gång i halvåret på en psykiatrisk avdelning. Hon har varit manodepressiv i 40 år, ända sedan deras fyraåriga dotter drunknade. Någon kontakt finns inte längre, men när han håller hustruns hand känns det både fint och sorgligt.
Mer upplivad blir han av Efje Brand, nyinflyttad på boendet. Hon är jordnära, humoristisk och gör honom glad.
Andra stunder av lycka upplever han med sina övriga vänner i rebellklubben GMID, Gammal-Men-Inte-Död. De gör utflykter och ägnar sig åt roande aktiviteter, vilket gör att han åter har anledning att inte dö riktigt än.
Rätt snart får medlemmar i klubben problem, med ålderns rätt. Groen blir då närståendevårdare, vilket ger honom känslan av att göra någonting meningsfullt. Vid klubbens juldagsmiddag håller han tal om vänskapen som grunden för ett fint liv, varpå alla skålar för den vänskap som ska vara tills döden skiljer dem åt.
Bland gamla vänner är det i en del fall dessvärre inte så avlägset.