Av alla dem som vet - eller anser sig veta - något om Ryssland, är tv-mannen Stig Fredrikson den som vet mest. Torr, saklig, kunnig. Modig.
Som nyhetsbyrån TT:s korrespondent i Moskva under Kalla kriget blev han den utfryste och trakasserade Aleksandr Solzjenitsyns hemliga budbärare mellan öst och Väst. Fredrikson har i bokform skildrat sin dramatiska tid med den store ryske epikern och visionären.
Nu ger sig Fredrikson i lag med oljemagnaten Michail Chodorkovskij. Denne utmanade president Putin om makten, förlorade och sitter trots ryska och internationella protester internerad sedan snart ett decennium.
Kastet mellan Solzjenitsyn och Chodorkovskij kunde inte vara större. Den förre utsatte sig bildlikt och bokstavligen för Det Stora Ryska Lidandet, medan den senare framstår som en smart och stormrik uppkomling, om än med visst socialt patos och vissa liberala idéer om Rysslands framtid. Gemensamt har de nog bara en enda sak: varken folktribunen eller finansfursten har blivit folkkära i Ryssland.
I Chodorkovskijs fall delar troligen halva befolkningen Putins beryktade utsaga om att "tjuvar skall sitta inne" medan resten inte vet vad den ska tro. Varför blev just Chodorkovskij syndabock för hela byket av spekulanter och skojare som lade under sig gas, olja, nickel - hela sovjetiska storindustrier? Fredriksons bok är inte helt klar på den punkten. Men det är ju Ryssland. Den som vet mest, kan inte veta allt.
Putins politiska fångar tycks dock ha det mer komfortabelt än Stalins. Chodorkovskij kan ta emot sin famij, ges hygglig mat, kan skicka brev till tidningar och bekanta. Via just brev fick svenske Stig Fredrikson kontakt med Chodorkovskij i dennes anstalt i norra Karelen.
I breven skriver den forne Yukoschefen (Yukos var ett gigantiskt oljebolag i vilket Chodorkovskij anklagades för att ha stoppat pengar i egen ficka) om vardagsrutinerna i fängelset. Upp klockan sex, frukost och sedan ett okvalificerat arbete i en mekanisk verkstad. TV-tittande kvällstid, men hundratals intagna tvingas kivas om en enda TV-apparat.
Han skriver om sina idéer om ett nytt Ryssland. Det ska byggas med hederligare, öppnare metoder i politiken, ekonomin och domstolarna. Domstolsväsendet i dagens Ryssland är en parodi, regisserad av Kreml. Kapitalismen ska verka fritt, men staten ska vara stark nog att skydda medborgarna. En slags socialliberalism, om man vill.
Chodorkovskij, lite yngre än sin huvudfiende, den drygt 60-årige Putin, har inga illusioner om dagens ledargeneration men ser hopp i den nya:
- De unga är européer, vare sig de bor i Tjita eller Novosibirsk, menar han.
Fast vi västerlänningar som bor i landet anser nog att unga ryssar bara IMITERAR vad de tror är en europeisk levnadsstil: snabba bilar, kreditkort, villa, modevisningar, sällskapshundar specialavlade till att klara stadslivet i Moskva. Det är yta. Det är tomhet.
Vad det innebär att vara europé reflekterar de inte över.
Fast det kanske inte vi européer heller gör numera?