En av förgrundsfigurerna under industrins framväxt i Norrbotten var LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm. Han anses fortfarande vara en av sin tids största företagsledare och hans namn är starkt förknippad med bilden av Kiruna som mönsterstad. I doktorsavhandlingen ”Hjalmar Lundbohm – en studie i ledarskap 1898-1921” ifrågasätts bilden av den gode ledaren.
Biografin skildrar Hjalmar Lundbohms ledarskap under gruvepokens två första decennier. Den avhandlas i tre delar: Uppbyggnadsfasen 1898‒1903) präglad av förberedelser och uppbyggnad, etableringsfasen (1903‒1909) när produktionen startade och Kiruna blev municipalt samhälle. Konsolideringsfasen (1910‒1921) då Lundbohm befäste sin roll som patriarkalisk ledare utåt, samtidigt som hans ledarroll inom LKAB tonades ned.
Curt Persson inleder med att beskriva sin relation till Hjalmar Lundbohm: ”Hans storhet var självklar, den ifrågasattes aldrig i min omgivning. Gator, skolor och offentliga platser bar hans namn vilket ytterligare befäster bilden av den som, ’till fosterlandets båtnad, blottade bärgets skatter och grundade staden”
Biografin tar avstamp i Hjalmar Lundbohms uppväxt och studietid. Hans nätverksbyggande började under tiden på Chalmers och fortsatte när han träffade personer som delade hans intressen för konst, litteratur, arkitektur och vetenskap.
Hjalmar Lundbohm inledde sitt yrkesverksamma liv när industrierna tog fart i Norrbotten, men han hade varken formella meriter eller erfarenhet av gruvdrift. Han hade läst till väg- och vatteningenjör på Chalmers och hans bästa betyg var i teckning. Han gick visserligen kvällskurser i geologi, men han tog ingen examen.
Hjalmar Lundbohm beskrivs som ett ”barn av sin tid”, påverkad av dåtidens strömningar inom ledarskap och organisation. Tidigt framträdde det patriarkala väldets janusansikte i det nya samhället. Lundbohm fick personifiera makten, inom LKAB och i samhället.
Hjalmar Lundbohms konservativa förhållningssätt i jämställdhets- och genusrelaterade frågor nämns och att känslomässiga ställningstaganden kunde påverka beslut i personalärenden.
Lundbohms drivkraft var att visa fjällvärlden och lyfta fram den samiska kulturen. Samtidigt stöttande han rasbiologin och byggandet av Rasbiologiska institutet.
Innan första världskriget ifrågasattes Lundbohms ledarskap och han fasades ut från den operativa ledningen i gruvbrytningen. Lundbohm hängde inte med, anser Persson. Gunnar Dillner, vd för TGO/LKAB (1916-1930) beskrev Lundbohms ledarskap som ”rent artistiskt sorglöst”: ”Disponenten Lundbohm var en i många avseenden skicklig administratör och därtill en väl balanserad arbetschef. Men grufbrytning – hans egentliga uppgift – lärde han sig aldrig. Det blef den ena ledsamma felräkningen och felbedömningen efter den andra.”
Lundbohm ägnade sig därefter åt samhällsuppbyggnaden, utbildningsfrågor och samhällets organisationsform.
Det som är nytt i Curt Perssons avhandling om Hjalmar Lundbohm är att bilden av honom som företagsledare och legend naggas ännu mer i kanterna. Det finns också olika sätt att se på mönsterstaden.
Lundbohms privatliv, hans tankar, känslor och inre drivkrafter är fortfarande höljt i dunkel. Vilka hemligheter låg bakom beslutet att bränna dagböckerna, privata brev, bilder och dokument efter hans död? Det gör mig ännu mer nyfiken.
Att avliva hela myten om Hjalmar Lundbohm i en studie där nästan bara män ingår är omöjligt. Doktorsavhandlingen är ännu en i raden av manslitteratur där manliga erfarenheter kring Norrbottens industrier lyfts fram som intressanta, medan kvinnliga erfarenheter fortsätter att förbigås med tystnad. Det är en uppvisning i homosolidariet.
Curt Persson förklarar frånvaron av genusperspektiv med att han är medveten om att innehållet kantrar och hänvisar till källmaterialet och framhåller att historien måste kompletteras. Det är lättare sagt än gjort. Ingen har genusanalyserat Norrbottens industrihistoria. Det är en ekonomisk fördelningsfråga.