Det är synd om människorna, skrev Strindberg. Det bekräftas minst sagt i Sofi Oksanens nya roman, När duvorna försvann, som är hennes tredje om Estlands närhistoria. Stalins kossor kom 2003 medan Utrensning, som gav priser och eko i hela världen, kom på svenska 2010.
Oksanen skriver lätt men distinkt, som en sorts kontrast till den ondska och svåra tid hon skildrar. Jag diggar skarpt prosan vars kärninnehåll i den aktuella berättelsen är livslögn och en opportunism som kan stavas landsförräderi. Men Oksanen moraliserar inte, hon ser att människornas handlande kan emanera ur ren och skär överlevnadsinstinkt, fastän mången skulle klandra flera av hennes romangestalter såsom ryggradslösa och egocentriska.
Vem skriver historien? Vad är en människa? Vad formar en människa? Vad göra av sin längtan i en krass hård verklighet? Hur kan man vara ärlig visavi sina innersta drömmar? Varför gick det som det gick? Vem god är och vem är ond? Och vad är ondska?
När duvorna försvann ställer många frågor, direkt och indirekt. Det är en tid för Estland då devisen "min fiendes fiende är min vän" dominerar politiken och dess förlängda arm, krigen. Husbonden växlar mellan stormakterna Sovjetunionen och Nazi-Tyskland, för att efter andra världskriget återigen bli undersåtar till Stalin och Brezjnevs rike.
Edgar Parts tjänade dem alla, medan kusinen Roland bekämpade desamma och strävade efter ett Estland fritt från utländska ockupanter. Ond mot god, visst känns upplägget igen?
Men låt er inte luras, det är ingen lättuggad amerikansk anrättning Oksanen skapat, den så kallat onde är inte alltigenom ond och vice versa. De är båda lite av rö för den storpolitiska vinden och människans tillkortakommanden. Och det gäller kanske än mer Juudit, estniskan vars längtan efter kärlek får henne att under nazitysk ockupation begå det största av "brott".
Juudit är för övrigt är gift med Edgar, men det så kallade äktenskapet är mer ett gnagande ont än en källa till glädje.
Sofi Oksanens nya roman rör sig mellan tidigt 1940-tal och mitten av 1960-talet. Och ju längre den lider får prosan en satirisk udd. Den finlandsfödda romankonstens lysande stjärna njuter av att gissla Edgars arbete i Tallin på Kontoret i Sovjetsystemets tjänst. Det har hon gjort förr och hon gör det med säker hand.
När duvorna försvann är för övrigt skriven med säker hand, och med lusten att berätta viktiga saker om en tid i Estlands historia då det var ytterst svårt att leva som ärliga människor. Romanen är inte lika drabbande som Utrensning, men ändock mycket läsvärd.