När den här recensionen ska skrivas ska också bilder letas fram hos förläggaren. Där finns bilder, mycket speciella bilder av författaren. Hon förefaller overklig, inte en riktig människa i allt det tillrättalagda när det gäller miljö, kläder, frisyr och make up.
Egentligen är bilderna av Sofi Oksanen också en bild av den nya romanen. Det är inte en verklig berättelse hon skrivit, inte så verklig som de tidigare berättelserna från sin mors Estland och andra världskriget, romaner som grep läsaren från det första stycket.
Nu är scenen en helt annan, lite av kriminalroman om hårhandel och handel med surrogatmödrar. På titelkvinnan växer håret ohejdat, det är också kopplat till hennes psykiska tillstånd, det ger sig tillkänna både vid glädje och i sorg.
Den vildsinta hårväxten uppfattas som ett lyte att hålla hemligt. Det gör hon tillsammans med sin mamma, klipper varje dag, men mamman dör plötsligt i något som påstås vara en olycka eller kanske självmord. Och så står hon där ensam med sitt oregerliga hår.
Sedan följer en thrillerartad historia om släktens mörka verksamhet, att mamman varit inblandad i ett kriminellt nätverk om kvinnlig fertilitet och som leds av släktingen Lambert. Och hur var det med mamman, var det verkligen en olyckshändelse där på tunnelbanan?
Och sedan håret som mamman levererat till försäljning, men som hon behållit hemligheten om varifrån det kommer, från hennes dotters huvud. Den hemligheten vill Lambert komma åt och det är om detta boken handlar. Det eftertraktade håret, lika eftertraktat som ukrainskt hår.
Någonstans i romanen uttrycker Sofi Oksanen det så här: "Den som behärskar håret behärskar kvinnan. Den som härskar över deras fortplantningsförmåga, härskar också över männen."
Visst låter det fantasieggande, men berättelsen får inget liv. Sofi Oksanen har gett sig på en genre där hon går vilse och aldrig lyckas fånga läsaren.
Förlaget marknadsför "Norma" som en ny sida hos Sofi Oksanen. Jag föredrar att bläddra tillbaka till hennes gamla, fängslande sidor.