Vad hinner en människa med under en livstid? Frågar är förstås omöjlig att svara på utifrån tusen olika betingelser. Anna Johansson-Visborg hann med allt – och lite till. Denna för många en doldis i svensk historia ska i kvinnokampens sken jämställas med Kata Dahlström och andra kända kvinnonamn i svensk arbetarrörelse.
Eldsjäl känns nästan lite futtigt, efter att ha tagit del av Jane Moréns biografi om småbrukardottern som föddes 1876 i Beateberg i Skaraborgs län. Redan som liten fanns energin i allt hon företog sig, påhejad av pappan Johan som ville att jäntan skulle se sig om i världen när möjligheten fanns. ”Allt jag kan har jag lärt av min far, inget av skolan”, är ett citat i boken.
1897 kom Anna till Stockholm där industrin gick på högvarv och hon började jobba som bryggeriarbetare och blev med tiden känd som Bryggar-Anna. Det hårda slitet födde idéer och med tiden var hon med och bildade den första kvinnliga fackföreningen, avdelning 15, vars exempel det inte självklart jublades åt i den manligt dominerade industrin.
Jane Morén lyckas i text och med historiska foton skildra en tid då Sverige förändrades i grunden. Över en miljon lämnade landet, samtidigt som industrin ropar efter folk och ett proletariat föds som allt eftersom kräver sin rätt i stort och smått. Organisering är ordet, och genom Anna Johansson får tidens larm en förgrundsgestalt. I kapitlet ”Den snutna näven” reflekterar hon: ”Det är arbetet som är källan till all rikedom och det är arbetarna själva som bör skörda frukterna av sitt arbete”.
Återkommande under läsningen av ”Min kärlek har stannat mest hos er”, förundras jag över energin, drivet, känslan som förmedlas att inget tycktes omöjligt, för Anna Johansson och hennes kamrater i kampen mot dåliga bostäder, underbetalt arbete och för människans värdighet. En annan värld är möjlig, var ledordet.
Med kvinnors rösträtt 1921 nåddes en milstolpe, men som föregåtts av åtskilliga år kamp och inte bara visavi högerkrafter utan även bland män i så att säga samma båt.
Boken om Anna Johansson (1919 gift med Sven Visborg) är kronologiskt berättad och det ligger kanske i biografins natur, fast stundom kan det bli lite tråkigt och lite väl fotriktigt, om uttrycket tillåts.
Allt eftersom tiden går och Anna är delaktig, drivande eller kvinnan bakom det ena storartade projektet eller reformen efter den andra, blir hon också mer komplex som person.
Anna blir aldrig riksdagspolitiker utan kom att jobba partipolitiskt för Socialdemokraterna i Stockholms stadsfullmäktige där hennes fokus, som alltid, är arbetarkvinnans väl och ve. Parallellt med det blir hon också byggherre och kom tillsammans med sin man Sven att starta biografverksamhet, en av tidens populärste nöjen bland vanligt folk.
Anna blir rik och hade med tiden ”allt svårare att leva som hon lär”, enligt en nära bekant som citeras av Morén i boken.
Ändå brinner hon, i så många strider: för en facklig skola i Brunnsvik och för ett kvinnohus (vilket blir Stockholms första skyskrapa), och för ett semesterhem utanför huvudstaden för arbetarkvinnor, vilket också blir av för att sedan göras om till stiftelse.
Anna Johansson; Skepparns-Anna, Bryggar-Anna med mera, som under ett hyllningstillfälle på ålderns höst sa ”jag har bara gjort vad en socialist ska göra”, är som sagt obekant för gemene man i Sverige idag. Så var det även för undertecknad.
Jane Morén har med biografin velat ändrat på detta, för som hon skriver i förordet ”Anna var en av dem som stred för mig och mina stockholmssystrar”.
Vad Anna Johansson, död 1953, tyckt om samhällsutvecklingen idag kan man inte veta. Men utifrån vad jag läst om henne i biografin tror jag hon hade varit topp tunnor rasande – och gjort allt för att ändra på detta.