Ojämn uppföljare
BOKUlrika VallgårdaOch runtomkring mig är allting så vackert blåttBarents Publisher
Journalisten Ulrika Vallgårda flyttar fokus från sina intervjupersoner till sig själv i poesidebuten "Hemlängtan". Foto Hans L. Olofsson
Foto: Hans L. Olofsson
Diktsamlingen är väl tilltagen. 77 dikter sammanlagt pockar på uppmärksamheten från läsaren. Jag får mer än en gång intrycket av att många av dikterna har skrivits ner hastigt för att sedan ha hamnat i tryck lika hastigt. Inget ont i ögonblickets ingivelse men många av dikterna hade vunnit på att beskäras mer för att få mogna och komma igen vid ett senare tillfälle.
Trots detta är det ett fåtal av dikterna i samlingen som får mig att vilja läsa lite långsammare.
I exempelvis I min kolonistuga fastnar jag för melodin, för det harmoniska anslaget och för den rätta rytmen i dikten. Däremot borde titeln kunna omarbetas till något mer lockande. Det gäller för övrigt flertalet av dikterna. Titlarna är ofta så tråkiga att jag drar mig för att läsa och det är inget bra anslag för en dikt.
En tilltalande haiku-känsla vilar över de sista dikterna Flygrädd och Till sist. Även här lyckas Vallgårda hitta greppet och styr upp den litterära genren i rätt riktning igen.
Däremot i dikterna Till mina döttrar och Egenundersökning tycker jag att Vallgårda tappat greppet helt. Stringensen är fullständigt borta och det här är dikter som skulle passa bättre i en egen blogg än i en diktsamling riktad till en litterär publik.
Jag gillar nämligen inte när författaren inte går utanför sitt eget jag utan frikostigt bjuder på vad som verkar vara privata hemmahos-reportage i miniformat.
Diktsamlingen i stort får mig inte heller helt övertygad om att Vallgårda besitter det poetiska språk som krävs för att kunna producera en hållbar och bärande diktsamling. I många dikter lyser det iakttagande och lätt gråmulet socialrealistiska igenom vilket gör att dikterna faller platt till marken. Ingen tebjudning lider av det syndromet. Likaså Mantra, Ankungen och Mammas lilla barn där jag inte alls förstår syftet.
Med tanke på den ojämna kvaliteten på texterna hade jag sett en skarpare granskning av texterna, en hårdare knuff från förläggaren i rätt riktning för ibland glimrar Vallgårda till och jag anar en bättre poetissa än vad denna generöst tilltagna diktsamling faktiskt visar.
Jag tänker främst på dikterna November och Det går vita gäss på himlen.
Enkelheten och skarpsyntheten lyser igenom och det är inte mycket mer än det här som krävs för att en dikt ska bli riktigt bra.
Så jobbar vi med nyheter