Ojämn prestation av Apuskvartetten
KONSERTApuskvartettenTamara Russo, violin, Ramona Jannert-Telcian, viola, Alexandre Foster, cello och Gustav Jannert, piano och orgelNederluleå kyrkaTorsdag 30 juli
Apus är latin och kan vara såväl beteckningen för tornsvala som en stjärnkonstellation vid namn Paradisfågeln. Och visst svävar tonerna mot kyrktaket.
Men inte till en början.
När kvartetten griper sig an Pachabels välkända Kanon som brukar spelas som ingångsmarsch på bröllop är det faktiskt allt annat än svävande och vackert. Det haltar och sliter ordentligt här och var - möjligtvis på grund av den långa efterklangen i kyrkan - och småfel smyger sig in emellanåt och stör det annars så smäckra tonflödet i Pachabels musik.
Det känns...hemskt...onödigt. Musiker av den kaliber jag förstått att Apuskvartetten är, ska helt enkelt kunna bättre än så.
Men när de griper sig an organisten och pianisten Gustav Jannerts egna komposition Som sådden förnimmer Guds välbehag blir det en helt annan tonbild. Här spelar musikerna säkert. De litar på varandras insatser och bygger ett fint samarbete i rytmik- och dynamikväxlingarna. Kanske har man helt enkelt tagit sig tid att öva ordentligt?
Jannerts stycke är filmiskt, med eleganta drag och en hel del dramatik - utan att alltför mycket tumma på den air av romantik som stycket ändå omger sig med. Orgeln står för koralen, det sakrala, medan stråkarna står för det romantiska och nästan köttsliga berättandet.
Jannert har gripit sig an musiken med vad som verkar vara två infallsvinklar.
Rytmiken, flödet och dynamiken är konservativ och som klippt och skuren ur riktiga klassiker. Här och var anar man också små oskyldiga flirtar med välkända mästare.
Och detta ställer Jannert mot intressanta, högst moderna färgningar.
Det skapar en ytterst spännande krock mellan det förväntade och det överraskande, abstrakta. Och blir för mig utan tvekan kvällens absoluta höjdpunkt.
Så jobbar vi med nyheter