Kanske var det i brist på lokalt nyskriven dramatik som Norrbottensteatern beslöt sig för att be allmänheten om hjälp. Den uppmanades under förra året att bidra med texter om avgörande ögonblick i livet och som sedan skulle förvandlas till teater.
Det fanns en viss oro hos recensenten när vi tog plats i teaterns minsta salong, runt scenen och med skådespelarna utplacerade på åskådarplats.
Ganska snart visade det sig att denna förvandling lyckats, att Rasmus Lindberg som dramatiker och regissör förvandlat dessa många personliga vittnesmål till sevärd, både allvarligt fängslande och uppsluppet roande dramatik.
Det är vittnesmål om det som hänt enskilda människor och inte en spegling av tillståndet i Norrbotten. Här finns inget om gruvkriser eller gruvexploatörers intrång i Sápmi. Det enda samhällskritiska inslaget är en kort, snabb berättelse om de som förlorade jobben hos företaget Norrbottens Media när annonsproduktionen för tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren flyttades till Norrköping.
Det är de roliga berättelserna som får inleda denna kväll med de fyra skådespelarna, som växelvis stiger fram och ger liv åt vittnesmålen. Ibland också i effektfull parallellkörning, där olika berättelser får avlösa varandra, likt en muntlig budkavle. Publiken bjuds in till handuppräckning på frågor och får även fylla i svar.
Vi förflyttas till 1971 och allsvenska IFK Luleås match mot Liverpool, om Luleåstjärnan Bosse Lindmark och Liverpools Kevin Keegan, hur det skallas ihop. Lite tal om feministisk karriärism, om den strokedrabbade mannen som hatar sin egen oförmåga och invandrarfamiljen vars grannar på Mjölkudden beskyller barnen för att ha bajsat i trappan. Sedan blir de bästa grannar. Och så den unge mannen som vill byta kön och som räddas från att hoppa framför tåget.
Sedan inslag om när man mött kvinna och då även i ett par varianter till musik, kvinnan som skulle fånga en varg, den utmobbade förskolläraren som blev avskedad av personliga skäl och, ja det blir många berättelser av skiftande slag under de drygt två timmarna.
De flesta passerar med lite skratt och glöms, men där finns ett par berättelser som stannar kvar. Det är framför allt den om den misshandlade förtryckta unga kvinnan som till slut lyckas fly hemmet, men som inte får ro förrän 25 år senare, när hennes plågoande dör. Det framförs som ett växelspel av Maja Runeberg och Karin Paulin och där den senare gör ett fint förvandlingsnummer när hon också ikläder sig plågoandens roll.
På det hela taget är det mycket Karin Paulins kväll. Hon är den som bäst lyckas med dialektuppgiften, att göra dessa norrbottningar utan att deras tungomål blir till dialektal komik. Därför känns hon mest äkta, smälter in i de olika rollerna.
Mats Pontén lyser också denna kväll och gör ett underbart upprepningsnummer med ansatsen att få berätta om sitt 40-åriga yrkesliv som geolog. Det är just den enda berättelse som till sist visar sig helt sakna ett avgörande ögonblick.
Avgörande ögonblick är ett roligt experiment i att förädla människors privata berättelser till något som ger utbyte också för andra, men föreställningen hade vunnit på att strunta i försöken att återge berättelserna på dialekt. Berättelserna i sig räcker utan denna förstärkning som mera passar i en revy.