Oförlöst och blodfattigt
BOKFrämlingarTaichi YamadaNatur och Kultur
Foto:
De dog visserligen för 36 år sedan och är lika gamla som då, han har för länge sedan vuxit förbi dem.
Ett svårt ämne - och ska man alls ge sig kast med det? Jag är tveksam och läser romanen under stigande motstånd. Yamada får aldrig något riktigt grepp om sin historia, tycker jag, eller den där mannen som tappat kontrollen över sitt liv, sina minnen och sitt förflutna.
Föräldrarna behandlar honom som en tolvåring även om de låter honom dricka stora mängder öl och sprit och redan vid sitt första besök i det gamla hemmet blir han på lyran. När jag vaknade bakfull nästa dag tycktes allt så overkligt, erkänner berättaren.
Ungefär så språkligt oförlöst är det hela vägen, Yamada anlägger en tunn och blodfattig stil där han i första hand bara registrerar förloppen.
Och när han då och då försöker skruva upp sitt språk blir det inte mycket bättre: "skräcken och upphetsningen sprutar ut ur varje cell". Som i en fontän då, tänker jag elakt, allt mer på kant med berättelsen.
Han arbetar med en ny serie för teve och på tre dagar skriver han 165 sidor. Romanen är på 153. Och man får ganska snart en känsla av att Yamada själv arbetar lika fort och att det är den där snabba rörelsen som bestämmer texten och inget annat.
Berättaren spelar baseboll med sin pappa och är lycklig. Till dess personer i hans närhet förskräckta meddelar att han ser alldeles urgröpt ut och har svarta ringar under ögonen. Själv upptäcker han inget sådant i spegeln. Han är blind för sitt yttre - tills han plötsligt en dag förvandlas på ungefär samma sätt som Dorian Gray i Oscar Wildes klassiker och blir gammal på ett ögonblick. Som berättaren så träffande säger: "Att umgås med andra världar kräver sin tribut".
Men det är hårda bud också för de döda; en dag ser berättaren hur faderns axel bara försvinner. De döda går inte bara igen, de går i bitar också.
Jag inser att det delvis handlar om kulturella skillnader, att japanska föreställningar om liv och död ser annorlunda ut än våra.
Men själva texten blir ju inte bättre av det skälet.
Främlingar är helt enkelt skral litteratur - med en tunn och livlös dialog, hafsiga personteckningar, ytliga beskrivningar, röriga förlopp och ett knasigt ämne.
För ett par år sedan presenterade samma förlag två kortromaner av en ung debuterande japanska, Miri Yu.
De var strålande. Men den här nya bekantskapen kunde vi varit utan.
Så jobbar vi med nyheter