Det är inte så ofta man ser en så humoristisk dansföreställning som Öde(s)högar.
Dansarna Disa Krosness och Erika Pekula Pettersson står själva för konstnärlig idé, koreografi och kostym. Scenrummet är tomt förutom en hög med jord, en hög med potatisar och en hög med lyckokakor. En viktig roll har musiken/poesin av ljudkonstnären Dr Bu. Dessutom citeras underfundiga rader av Jan Stenmark och allmänna talesätt.
Den melankoliska, ödsliga och trista känslan i en glesbygdsort är temat som här är drivet till sin spets så att blir stor komik.
Dansarna är klädda i någon slags farmarstil med rutiga skjortor och västar.
Emellanåt dansar de utan musik men bäst blir det när dansen synkas med de totalt knasiga och samtidigt vackra ljudinspelningarna som kan bestå av allt från hopklippta andhämtningar till ordlös sång. Samarbetet med Dr Bu är klockrent.
En sekvens är till exempel ett förvirrat osammanhängande prat om att tappa fokus. Disa Krosness gestaltar det med mycket mimik och gester. Erika Pekula Pettersson har överlag ett neutralt ansiktsuttryck och verkar, i jämförelse med sin meddansare, lite frånvarande.
En del av föreställningen är en filmsekvens, som är filmad i just Ödeshög. Dansarna rör sig på ödsliga vägar och nyplogade fält, tråkiga småstadsmiljöer alltmedan melankolisk poesi och ordspråk läses upp.
En dikt som handlar om människans ensamhet dyker upp två gånger i föreställningen. Det känns onödigt i en annars så bra föreställning.
Om koreografin kan sägas att den är komisk och klurig men inte så fysiskt avancerad. Den stora kvalitén för Krosness och Pekula Pettersson är konstnärligheten och blicken för det komiska.
Vad som händer med jordhögen är en liten surpris som jag inte vill avslöja för den som tänkt gå och se föreställningen.