Oavbrutet underhållande och briljant
BOKEdelcrantz förbindelserMalte PerssonBonniers
Foto:
Han blir snart ovanligt pigg och full av tusen språkliga infall och snedsteg. Fast det är nog snarare den anonyme berättaren som är så uppsluppen och oavbrutet skojar och spexar, han bländar läsaren med sina trix och ordkonster men hela detta "bländverk" är alltså språkligt, så mycket annat händer inte i boken.
I de mer uppsluppna stunderna kan man få för sig att det är Persson själv som skymtar i lösskägg och att det är hans röst vi hör bakom skägget. Det hindrar inte att romanen är oavbrutet underhållande och bitvis briljant, fylld av glada, vitsiga, bitska, kloka och uppsluppna kommentarer.
Huvudpersonen själv är däremot återhållsam, beskuren och mycket strategisk, också i umgänget med sig själv. Så till vida handlar denna lite förströdda levnadsteckning om en människa som vinner hela Stockholm men förlorar sin själ.
Men oftast skyms han helt enkelt av det sinnrika tankeflöde och de skarpa tidsbilder som berättaren fyller boken med. Berättaren hittar vackra och roande formuleringar om allt, om spyans natur, om tålamod, om ryktet, om sanningen, om intresset för nyheter, om Lenngren och Bellman, om kungliga och adliga dignitärer, om ödets lotter. Alla infall odlas, förädlas, får växa fritt, det blir en vitter liten skog på nästan varje sida. Berättaren lägger sig så till vida nära den vältalighet och den konversanta ton som hörde till tidens ideal.
Edelcrantz hette Clewberg som ung och var vid sidan av vännen Kellgren rikets mest lovande litterära löfte. Men han vände sin äregirighet och sina talanger åt annat håll, mot juridik, byråkrati, handel, jordbruk, vetenskap och teknik, han uppfann en optisk telegraf och tog ångmaskinen och en rad andra industriella nyheter till Sverige.
Efter en trög start vänder det för Clewberg, han stiger snart som en raket och blir kunglig bibliotekarie, sekreterare i rikets kansli, förvaltare av kungens handkassa och direktör för de kungliga spektaklen. Det sista passar honom illa, han är genuint ointresserad av opera, men behåller av opportunistiska skäl posten i tjugofem år.
Persson är hela tiden kolossalt påläst och Edelcrantz förbindelser är egentligen en utmärkt lärobok, en spränglärd text där Sverige och kulturen från cirka 1770 till 1821 avbildas och det från rätt annorlunda utgångspunkter. Huvudpersonen reser också ut i Europa 1790 och studerar brännerier, skogsvård, kolbrytning, det efterblivna franska jordbruket, revolutionens eftervågor och tusen andra ting. I Paris möter han Maria, en känd författarinna. Men också kärleken dem emellan blir en förhandlingsfråga.
Boken är på närmre 400 sidor och det blir i bamsigaste laget. Jag får för mig att det hänger samman med att Persson har svårt att skiljas, inte från Edelcrantz men från sin litterära skapelse, det vill säga textens ton och det språkliga ymnighetshorn han håller i sina händer. Verket är ett kraftprov men man blir nästan dränkt till slut. I motsvarande grad känner man att romanen saknar en stark berättelse, den liknar egentligen mer en litterär kalender.
Mest imponerad är jag av Persson när han imiterar och parafraserar. Han kan likna virtuosen Danielsson och tycks ha lika lätt som denne att leka med former och färdiga formuleringar och bruka dem för egna syften.
Så jobbar vi med nyheter