Människan formas av arv och miljö. Och lever och agerar i ett sammanhang, eller kontext, som det fina ordet lyder. Det kan förstås inte lille Vilmo förstå när mamma Sofia lämnar honom hos mommo och moffa, och sedan heller inte vill eller kan ta emot honom när morföräldrarna är döda, som det sagts. Händelser som skapar sår som växer till hat hos Vilmo, huvudperson i Siv Berglunds romandebut Pojken vid forsen.
Romanen är en mångbottnad familje- och uppväxtskildring som inte väjer för det svåra, men är för den delen långt ifrån enbart målad i svart.
Tidsmässigt rör den sig växelvis från 1880-tal till 2010-tal, med fokus på 1900-talets trettio första år. Oäktingen Vilmo bär trots ett virvlande hål av smärta i sitt inre en styrka som får mig att tänka på Nietzsches ord ”det som inte dödar stärker”, ungefär.
Styrkan, eller självkänslan, är inget som bara uppstår utan han får den till exempel av olycksvännen Petter som han träffar på fattigstugan efter att Vilmo blivit såld på auktion. En fattigstuga som drivs av barnlösa paret Junttis och styrs av Karolina Juntti, vars hela väsen orsakar mardrömmar och syner hos Vilmo. Flykttankar slår därför tidigt rot.
Siv Berglunds berättelse pendlar på ett drivet vis mellan mörker och ljus som gör att jag gärna läser vidare. Och en ljusgestalt jag efteråt tänkt mycket på är lärarinnan som förstod att Vilmo hade läshuvud och därför gav den unge pojken lektioner i den egna bostaden. ”Hon hade tankar om ett annat samhälle”, står det i romanen som inte räds att lyfta fram klassperspektivet.
En debut är en debut och berättelsen är ingen sensationell aha-upplevelse. Men den är habil och prosan likaså.
Kärleken är vackert skildrad och inte så lite sensuell. För Hanna, Vilmos stora kärlek han får sju barn med, bejakar sin kropp och sexualitet och har nära till lusten i många år med sin gubbe.
Barndomens trauma sitter djupt, så djupt att man kanske tror att de begravs, för att plötsligt en dag genom en händelse eller ett ord väckas till liv. Ett svart hål av smärta kan åter öppnas, likt en virvlande fors.
Pojken vid Forsen är en berättelse som griper an, har ett relativt lugnt mittparti, för att sedan över Spanska sjukan, världskris, världskrig och självmord, nå ett lugn och ett slut som när man tänker efter är ganska logiskt. Och ett är säkert: Ett brev kan betyda så mycket.
Läs Siv Berglunds debutroman.