På den tid då Alexander Bard fortfarande gick omkring i kortbyxor samlades folk i grupper och engagerade sig i saker som de ansåg angelägna.
Alla kunde säga sitt och ofta ledde diskussionerna till beslut om att aktivera sig. Det blev bestämt vem som skulle göra vad och i bästa fall blev det uppgifter för var och en. Alla kunde känna sig delaktiga.
Det kallades föreningsliv.
På senare år har mycket av det upphört. Att locka människor till möten har blivit svårt, att få folk att engagera sig i ideella föreningar närmast omöjligt.
I stället ägnar vi oss åt den egna tillvaron och de strikt personliga intressena.
Delaktiga? Absolut, fast på ett mer bekvämt sätt. Vi kollar flödena på Internet, klickar Gilla på sånt som Facebookvänner lagt ut och anser oss därmed engagerade.
Att särskilt unga människor lever sina liv via smarta telefoner och laptops var en av de saker som Alexander Bard nämnde när han var inkallad som framtidsspanare i TV 4.
För dagens 20-åringar är det Internet som är den riktiga världen. Där skapar de sin identitet. Det är ”där de bor”, sa han.
För dem förvandlas den riktiga världen alltmer till en lekplats.
Visst kommer de att träffas också i den fysiska världen i framtiden, men då känner de redan varandra. Då bildar de svärmar och vill skapa någonting tillsammans, bland likasinnade.
De vill vara del av det Bard kallade en participatorisk kultur. En kultur med deltagande, alltså.
Ungefär som föreningsliv, fast modernare – och helt nytt som tanke för den som har noll koll på det gamla.
Bard spådde i den andan individualismens död. Folk kommer att höja sig över självbekräftelsens desperation och sluta lägga ut triviala bilder från sitt vardagsliv. De inser det som de icke uppkopplade och digitalt efterblivna länge misstänkt: knappt någon hinner/bryr sig om att titta på mycket av det som läggs ut.
De slutar tro på bara sig själva och börjar tro på grupper. Kollektiv. Där ligger framtiden, sa Bard, med samma iver och eld som en agitator eller fackföreningskämpe för 100 år sedan.
Att håna Bard kan verka elakt, men det förtjänar i så fall den f d Idoljurymedlemmen.
Tänkvärda var ändå hans idéer om att det är de som är duktiga på att nätverka som sitter på nyckeln. Den sociala intelligensen är avgörande för hur man ska klara sig, men alla är inte socialt intelligenta och den svenska skolan är inte tillräckligt inriktad på att lära ut det.
Bard varnade för att de som hamnar i ett digitalt utanförskap blir förbannade och bittra och röstar på såna som Donald Trump och Sverigedemokraterna.
Det påminner oss om ännu en gammal sanning:
Utbildning, kunskap och mänskligt sunt förnuft förblir de goda krafterna.