– När jag väl fick boken i min hand trodde jag nästan inte att det var sant. Sedan gick det upp för mig att ”tänk, folk kommer faktiskt att läsa den”, säger Ingegerd Rokka leende medan det vita vinterlandskapet svischar förbi.
Hon och arbetskamraten Vinna, en svart-vit Border collie, är på väg med bilen till renhagen i Orasjärv, tre mil från bostaden inne i Överkalix. Det är här i Ängeså samebys 2 200 kvadratkilometer stora renbetesland, bland snötäckta hjortronmyrar, vindlande rävspår och ”skogsbruksytor” som boken äger rum. Dels i de västra delarna av Överkalix kommun, men också i delar av Pajala kommun.
– Den visar hur vi använder marken, men innehåller också massor berättelser om renskötarna och människorna i området, säger Ingegerd Rokka.
Fram tonar bilder av ett hårt men fritt arbete nära naturen, samarbete över generationsgränser – och en unik blandkultur.
– Min farfars far talade både finska, lapska, svenska och Överkalixmål. Det är häftigt, säger Ingegerd Rokka och tillägger att man än i dag använder sig av en språkblandning.
Samtidigt har närheten till skogslandets övriga näringar skapat ytterst speciella förhållanden.
Inte minst efter 1886 då renen totalförbjöds nedanför lappmarksgränsen under somrarna, eftersom den ansågs ställa till med skador på jordbrukets åkrar och ängar.
– I boken kan man läsa att en del samer flydde norrut för att deras renar inte skulle skjutas, berättar Ingegerd Rokka.
Å andra sidan finns åtskilliga vittnesmål om värme och samförstånd, om renintressets avknoppning bland traktens ”icke-samer” – och om hur renen genom decennier har uppskattats som kött- och dragdjur. Vilket 1928 ledde till att renförbudet ersattes med koncession, reglering via tillstånd.
– En av mina favorithistorier är den om hur byborna förr brukade lyssna efter att samerna skulle komma från sina turer med renarna. Det innebar att det vankades nyheter och historieberättande, säger Ingegerd Rokka
Till grund har hon och bokens andra redaktör Berith Drugge använt både nya och gamla intervjuer, kartor, tidningsurklipp, protokoll och en mängd fotografier från 1920-talet och fram till nu. Texterna har sedan satts ihop av skribenten Katarina Karlsson.
– Något som har varit lite extra kul är att få lyfta fram är att Ängeså sameby har varit en föregångare inom flera områden. Byn var till exempel en av de allra första att använda snarspett – ett slags spett med en metallögla – istället för lasso, vilket gör det smidigare när kalvarna ska fångas in, säger Ingegerd Rokka.
Under 1970-talet bjöds också den uppmärksammade veterinären Claes Rehbinder in:
– Han är mest känd för sin forskning kring rensjukdomar, men uppfann tillsammans med samebyn även nya varianter av rengärdor med korridorer som underlättade djurhanteringen, berättar Ingegerd Rokka som även hon delar med sig av sina erfarenheter i boken.
Annat som speglas är när samebyns första koncessionshavare Lars Levi Rokka på tidigt 40-tal begav sig ut i renskogen trots att han var sjuk, dog av halsböld och lämnade frun Hilda ensam med åtta barn, hur tusentals renar måste slaktas efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl – och när renskötaren ”Lahna-Ville” som även ägde en droska, taxirörelse, forslade ledar-härken i samma bil som användes som skolskjuts under 50-60-talen. Efteråt hittade skolbarnen renskit i bilen.
– Man kan inte säga annat än att renen stod i centrum, säger Ingegerd Rokka muntert.
Själv tog hon klivet till renskötaryrket för drygt ett år sedan när det blev neddragningar på hennes förra jobb på ett av studieförbunden.
– Jag fick visserligen en förfrågan om att stanna kvar, men då hade jag redan bestämt mig för att pröva någonting annat, berättar Ingegerd Rokka som i och med detta blev samebyns första kvinna med koncession.
Det är något hon inte ångrar. Väl framme vid renhagen säger hon i stället att hon ser ljust på framtiden, trots en del mörka moln som tas upp i korthet i boken:
– Visst är det oroande med klimatförändringar och krympande marker. Men man får ta saker som de är. Man ska ju också komma ihåg att vi har många fördelar jämfört med tidigare, som moderna hjälpmedel.
Bokidén fick hon för några år sedan, under en fotoutställning om samebyn av fotografen Thord Nilsson, vars bilder finns med i den nya boken. Den är en del i det tvååriga projektet Ängeså förr och nu som drivits med stöd av bland annat Kulturrådet och Sametinget.
Blir det någon uppföljning?
Ingegerd Rokka klappar om fyrbenta arbetskompisen Vinna:
– Vi får väl se. Det finns i alla fall mycket mer att skriva om.
