Ny bok lyfter fram stålverkets kvinnor

Måste man vara kuklös för att köra travers?
Frågan ställs av en kvinna i sociologen Paavo Bergmans bok Kvinna bland stålmän och belyser ett centralt tema i boken som handlar om hur kvinnorna gjorde sitt intåg på Norrbottens Jernverksaktiebolag (NJA) under 70-talet.
För traversen var ett av de yrken som kvinnorna ofta förpassades till. Det krävde visserligen att man var mycket skicklig, men krävde inte muskelstyrka och riskerna ansågs vara mindre. Men bilden av kvinnornas roll på NJA och senare SSAB är varken enhetlig eller svartvit visar Bergman i sin bok.
Under 70-talet fick företagen bidrag för att ge kvinnor jobb i traditionellt manliga yrken. Och bland de manligaste av yrken fanns stålindustrins tunga och ofta skitiga arbeten. Och de kvinnor som kom till stålverken fick olika karriärer. En del stöttes ut, medan andra lyckades vinna respekt.
Det Bergman tittat på i sin bok är kvinnorna som kom till stränggjutningen som togs i drift i under första delen av 70-talet. Under den tiden ökade antalet kvinnliga arbetare från 80 till 271 och motsvarade fem procent av arbetsstyrkan. 2006 var 20 kvinnor verksamma i produktionen, vilket motsvarade cirka 2 procent.
När undertecknad ringer och frågar SSAB hur många som jobbar i metallurgin 2010 så är beskedet att 24 kvinnor är stålarbetare och om man räknar in underhållet så är det totalt 50. Räknar man dessutom in chefer och ingenjörer blir det 80 kvinnor.
Varför siffrorna är så skrala får man inget tydligt svar på i boken, men Bergman noterar ironin i att det idag finns färre kvinnor i produktion vid järnverket än på 70-talet, trots att arbetet blivit mindre fysiskt krävande.

Kvinnornas erfarenheter av att börja på stränggjutningen skiftar en hel del. Enligt Bergman uppfattade en del kvinnor att bemötandet var nästan överdrivet hänsynsfullt, medan andra kände att de bemöttes med misstro, eller till och med fientlighet för att de tagit jobbet av en familjeförsörjare. Och de flesta kvinnorna minns sexistiska skämt och nakenbilder som en del av den tidens kultur på järnverket. En del kvinnor vittnar också om hur de handgripligen fick sätta stopp för opassande beteende - genom att klämma till en kollegas pungkulor eller att drämma hjälmen i skallen på någon som blev för närgången.
Ofta handlade misstron om huruvida kvinnorna verkligen skulle klara av det hårda jobbet, något som enligt vissa informanter fortfarande lever kvar, trots att många tunga moment automatiserats eller mekaniserats med modern teknik.
Och vid nedskärningar har kvinnorna erbjudits städjobb, något som inte varit ett alternativ som erbjudits männen.
Ett genomgående tema i boken är att de också fått bevisa sig mer än männen - en historia som går igen från många manligt dominerade yrken där kvinnor börjat arbeta.
Samtidigt har det inte betytt att karriärvägarna varit stängda för kvinnorna. Till exempel har en del kvinnor blivit gjutare. De har dock varit tvungna att vara lite duktigare för att accepteras.
Enligt Bergman har det dessutom varit viktigt för kvinnorna att passa in och visa att man inte var rädd för att skita ner sig och inte var fåfäng. Den rädda flickan eller fina damen accepterades inte. Då har strategier som mamman (som också har sin manliga motsvarighet i arbetslaget), den kompetenta kvinnosakskvinnan och den osynliga varit mer framkomliga för kvinnorna på SSAB.

Det är intressant läsning som Paavo Bergman presenterar i sin bok. Den bild som träder fram är att det var rätt modiga kvinnor som gav sig in i denna manliga värld och genom olika strategier skaffade sig respekt bland männen genom att omförhandla kopplingen mellan kön och arbetsuppgifter.
Bergman står också stadigt i en akademisk mylla som sociolog vid Södertörns högskola och docent i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet. Det ger boken en solid grund att stå på.
Samtidigt är det också ett problem. Som så många akademiker ägnar han ett ganska gott stycke åt att legitimera sina slutsatser och iakttagelser genom att referera annan litteratur och forskning. Det är stundtals som om han gör det för att plocka nödvändiga poäng i de akademiska kretsarna. Frågan är om det är nödvändigt i en bok som rymmer så intressanta berättelser? Men det handlar, förstås, om vem man skriver för.