Den första novellen handlar om en flicka som är femton och Saunders som är 58 blir genast en liten dam i hennes ålder. Han anlägger en andlös, nästan flämtande stil, där en beskrivning av flickans värld tar form men också hennes tillstånd och inre person. Just detta är Saunders specialitet: att kunna linda in tankar i eller smälta ner dem till en adekvat språklig ton. Det är rena fyrverkeriet och den där tankejargongen eller tankesvadan är djupverkande och absolut övertygande.
Detta är världen, tänker hon, och den är full av härliga killar, fina tjejer, goda föräldrar, ambitiösa lärare och roliga människor, Och plötsligt börjar hon dansa och sväva som en liten älva. Eller som om tillvaron vore en gammaldags bal där hon just ska göra succé.
Vad som sedan händer? En våldtäktsman ringer på. Och så kliver Saunders på samma suveräna vis in i hans skalle. Att författaren kan ta sig så långt in i dem han skildrar är ett litet mirakel. Och att han kan hålla sig kvar i de där hjärnkontoren och ändå så knivskarpt skildra det som händer i historierna är obegripligt. Men en suverän stilen klarar förstås allt.
Ett par av novellerna har ramverk som är mer eller mindre knasiga. I en av dem får en ung man i vetenskapligt syfte äta olika tabletter. De ger honom bland annat en enormt stegrad verbal förmåga. Den historien diskuterar människans sanna natur men man undrar ju samtidigt om inte Saunders själv har kommit över en ask med sådana tabletter.
Semplicaflickorna heter samlingens längsta novell och den liknar en bisarr dagbok. Ramverket är också här egendomligt; familjen hyr in asiatiska kvinnor som hängs upp i trädgården som en sorts levande änglar; folk i kvarteret håller sig med sådana installationer. Det är samlingens längsta berättelse och den liknar en roman, öppen i båda ändarna och utan bestämd riktning men enastående originell.
Alla novellerna är alltså olika, det finns i den meningen ett drag av uppvisning över samlingen, som om Saunders vill visa upp allt som kan tillverkas i hans fantastiska textfabrik. Å andra sidan är de tematiskt rätt sammanhållna. De handlar om människor som inte ryms i sin egen verklighet, så kallat vanligt folk som inte hittar det vanliga livets former eller blir insläppta där.
Ett annat viktigt tema är avund eller rädsla, detta att inte kunna få det lika bra som andra. Personerna går bort sig i dagdrömmar eller får korkade idéer om hur de ska ordna sina liv och bli bättre föräldrar. Många av de tio texterna handlar just om det ansvar och de vedermödor som följer med föräldraskap och om barns utsatthet.
Saunders skriver alltså om folk som har det trassligt eller är på väg att gå i bitar. En berättelse på trettio sidor handlar om en veteran som kommer hem till ett miserabelt liv och inte kan få kriget ur kroppen.
Det är rätt tunga historier, man läser som under hot. I nästan alla texterna är vi på väg in i ett mörker och det enda som tröstar oss är att de är så skickligt gjorda. Å andra sidan är det just därför de blir så otäcka. Titelnovellen är en spänningstext och det i så hög grad att den stör min nattsömn.