Antonio Tabucchi
Tiden åldras fort. Nio berättelser
Översättning: Olov Hyllienmark
Wahlström & Widstrand
Den nu aktuella boken, Tiden åldras fort, kom ut i Italien 2009, och innehåller som underrubriken visar "nio berättelser". Berättelser där minnen har huvudrollen.
I Tiden åldras fort bebos novellerna till det yttre oftast av två personer; en som berättar, det vill säga minns, och en som lyssnar, ett sorts bollplank med andra ord. I bland finns dock ingen direkt kontakt mellan de två, för genom den enes minne kan ett annat minne ha väckts hos den lyssnande, utan att personen för den skull av hövlighet berättar vad han eller hon kommit att tänka på. Och så är det ju även utanför romanens värld, eller hur?
Moln heter en av flera favoriter i Tabucchis lilla bok. På scenen, eller rättare sagt vid en strand, träffas en flicka och en man sittandes i en solstol, fast i skugga då en parasoll skyddar från solen. Det är ett underbart och roande samtal jag som läsare får ta del av; om missbruk av ord, idealismens farlighet, krigen och människans "utvecklingsfaser". Flickan är nämligen lite bekymrad om sin fas i livet. Något som mannen inte säger sig förstå, han som bara sitter där med Strabons bok för att ägna sig åt "nefelomanti", det vill säga att spå framtiden genom att iaktta molnen.
Novellen är en pärla som skimrar långt efter dess läsning. Och jag tror inte det är en tillfällighet att omslaget visar en man och en flicka vid en strand, tittandes ut över havet.
Tabucchis noveller är skrivna på en prosa jag bara kan älska; precis, avskalad och klar trots dess ordregn.
Den glimmar och står därmed i bjärt kontrast till flertalet av berättelsernas personer som är ganska gråa och stukade.
Till exempel han som i novellen Glipp, glopp, glippe, gloppe, fått diagnosen att "han led av litteratur" och vars tid tycks ha knycklat i hop sig.
Hos honom tyngs huvudet av ett eget eller från förlaget outtalad förväntan på den "stora romanen", allt medan mostern
i sjukhussängen bara så gärna vill berätta minnen från en tid han själv inte kan minnas.
Jag gillar den smått klaustro-
fobiska känslan hos flera av
Tabucchis karaktärer.
Och kanske är det inte så konstigt då de levt eller verkat i polisstater där misstanke mot nästan var det sammanhållande kittet, och livet surrealistiskt i största allmänhet.
Novellen Bukarest är sig precis likt berättar om drömmens betydelse för människans mentala överlevnadsförmåga. Och att minnen går att berätta, men aldrig överföra.
Det här blev en okritisk och hyllande recension av Antonio Tabucchis åttonde bok på svenska.
Det är den värd.