I den första novellen i Åsa Fosters nya samling, Förresten gör folk så underlig saker nuförtiden, berättar Minna om sina dagar, om hur hon lever lite vingligt och obestämt och plötsligt blir med barn. Man märker genast att Foster har ett absolut gehör för röster. Hon uppfattar precis hur Minna låter som text. Så till vida kunde berättelsen lika gärna vara en monolog för scen eller radio.
Det är likadant i de andra nio novellerna. Också i de få fall där centralfigurerna inte själva återger sin historia känns tonen avlyssnad. Oftast ligger de där rösterna rätt nära varandra, trots att de tillhör så olika personer – en telefonist, en sjuåring, en vårdare i hemtjänsten, en kvinnlig doktorand, en ung bilförsäljare, en kvinna som misshandlas, en snickare, en vuxenstuderande.
Minna har nästan inte en enda intressant tanke i huvudet. Ändå läser man novellen med stor behållning. Också de andra i Fosters berättelser är rätt alldagliga personer. Det finns naturligtvis en risk när man skriver om sådana: att också berättelserna blir alldagliga. Men Foster tar sig förbi figurernas utanverk och personliga skrankor och kan engagerat berätta om människor som lever under extraordinärt tryck.
De noveller Foster debuterade med förra året var intressanta mer genom sin turbulenta och dramatiska handling än genom sin stil och form. Den gången hämtade hon sitt stoff från ett Sydafrika i förändring. Nu berättar hon i stället om människor i Skåne, folk som lever i en till synes trygg värld med barn, jobb, studier, läckande hus, resor, grannar, någon fest, en snöstorm, en hästgård, en sunkig lägenhet osv. Jag tycker nog att Foster vunnit mycket både i närhet och tonträff. Det imponerar också att hon så fullständigt kunnat byta motivkretsar.
I ungefär hälften av novellerna går det bra för personerna, vi tycker oss åtminstone skymta ett ljus tunneln. Men det är inget som vi anar innan vi tagit oss igenom de sista raderna. Foster lyckas ofta med det som är svårast i en novell: att på de sista raderna vända upp och ner på texten och läsaren. Och kvinnorna, det handlar mest om dem, förblir mångtydiga.
I en berättelse får man och hustru efter många år ny lust på varandra efter att ha gästat ett annat par. Historien handlar länge om kvinnan som går omkring i en främmande stad och anar hur hennes liv i stället kunde blivit. Det är egentligen ett intressantare ämne.
Också nästa novell kan på samma sätt verka lite kluven. Där får vi en övertygande bild av hur det är att arbeta i hemtjänsten. Men hon som sliter med de gamla är gift med en aggressiv man och det spåret tar över. Synd. Formatet rymmer ju inte så mycket och jag hade hellre läst mer om konflikterna i hemtjänsten. Där finns, tycker jag nog, en större potential.
Den sista berättelsen innehåller också två parallella förlopp och relationer som glider ihop och sedan i sär och liknar egentligen mer en roman. Bara nu inte Foster hamnar där, i den större prosaformen. I den här samlingen finns nämligen ett par mästerliga berättelser.