Det gick tungt för Tomten. Den ekonomiska krisen hade nått till Tomtesektorn och Tomten fann ingen annan råd än att avskeda Tomtenissarna. Det hade varit kul så länge det varade. Men det finns gränser för allt, tänkte Tomten där han stod i kön på socialkontoret för att söka försörjningsstöd.
Han skulle nog klara sig eftersom han var känd och hade gott renommé. Värst var det för Tometenissarna. En del hade dragit sig undan till Ruggiga Lyktan för att glömma den dystra tid som rådde. Andra köade tillsammans med Tomten på socialkontoret.
Så illa var det.
Så illa kunde det inte få fortsatta att vara, tänkte Kjell-Göran Hermelin vid landstingets regionala enhet. Dags att göra någonting. En jul utan Tomte vore förskräckligt.
Det var då han fick idén. Tänk om vi skulle ... Nej, det går inte ...
- Jo, det går banne mig, utbrast Kjell-Göran Hermelin och kallade ihop sina kollegor.
Idén var lika genial som enkel. Det man på enheten hade i överflöd skulle kunna iklädas annan dräkt. Ja, så brukade för övrigt redovisningarna av de flesta projekt gå till.
Varför kunde inte projektnissarna bli tomtenissar? Varför inte slå in alla projektrapporter och dela ut dem bland länets invånare?
Problemet var bara att enheten hade dålig koll på projekten. Men turligt nog hade en av länets tidningar granskat verksamheten, varför man lättare kunde dra sig till minnes alla projekt.
Genast skred enheten till verket. Rapporter samlades in och dammades av. De skulle få fina, laminerade omslag. Ett försättsblad med en julig bild behövdes varpå man på enheten dryftade frågan.
Möjligheten fanns att ge uppdraget till någon av länets konstnärer. Men de var väl organiserade och vaksamma. Ja, om en fick jobbet vad skulle då alla andra säga?
Enheten visste av tidigare erfarenhet att det mest rättvisa var att inte alls ge kulturarbetare möjlighet till betalt arbete. Därför bestämde man sig för att Kristina Falk skulle få uppdraget. Hon var en av enhetens nya projektledare och hade gått en tvåveckors kurs i att måla akvarell.
Försättsbladen blev som önskat - juliga som julen anstår. Varje rapport fick ett fint omslag, allt fint inbundet som det anstår en presentabel rapport.
Varför gå över paletten efter konst? tänkte Kjell-Göran Hermelin förnöjt.
Dagarna före julafton började rapporterna att skickas till medborgarna i länet. Först hände ingenting, sedan ingenting. Precis som när man släpper ett löv i Grand Canyon och väntar på ekot. Men sedan började Tomtefonen att vibrera. Den fullkomligen studsade omkring på bardisken på Ruggiga Lyktan där Tomten och Tomtenissarna sökte tröst.
Efter en stund såg Tomten den studsande Tomtefonen. Han greppade den och började att läsa några av de till synes oändliga meddelanden som kommit.
"Snälla Tomten, befria oss från den här projekthysterin!"
"Befria julen från projektnissarna!"
"Inga fler projekt eller rapporter, tack!"
"Stoppa slöseriet på papper!"
Tomten läste vidare. Alla meddelanden andades en och samma innebörd: Gör något!
Tomten samlade Tometenissarna:
- Nu är det färdighaft här på Ruggiga Lyktan för oss. Vi har jobb som väntar. Folk behöver vår hjälp. Nu!
- Varför det? undrade en av Tomtenissarna.
Tomten sammanfattade läget:
- Folk hör av sig från Kalix, Klöverträsk, Karesuando och Kiruna. Ja, i hela länet står projekten framför dörren. Julen kommer inte in.
Så startade Tomten och Tomtenissarna det största projektet av dem alla. De for fram i länet på sina slädar och rensade upp framför dörrar och portar. Det var så julen släpptes in och slapp att stå och huttra i skuggan av de otaliga projekten.
Denna jul kom länge att låta tala om sig. Och sedan den dagen återkommer alltid denna sång när julen nalkas.
En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt projekten få vara!
God jul!