”Saker kom i rörelse av fartvinden på 70-talet”, skriver Katarina Mazetti och syftar på den vilja att göra skillnad som då förde människor ut på gatorna. Var det inte motstånd mot Chilejuntan, så var det bojkott av spanska viner och sydafrikansk frukt.
I sin nya roman vill hon återge 70-talets rebelliska och engagerade tidsanda, men hon framhåller att det varken är en dokumentär eller en nyckelroman. Trots detta är det svårt att se huvudpersonen Birgit som någon annan än författarinnan själv i sin ungdom.
Romanen, som är skriven i jag-form utspelar sig i Umeå, där även folkmusiken har en framträdande roll. Birgit och hennes vänner Vacker-Gunilla, Brecht och Joakim, flyttar ihop i ett kollektiv på Ön, bildar bandet ”Snön brinner” och gruppförlovar sig.
De ser sig själva som en familj, men bakomliggande dilemma, att de var och en internt fallit för fel person, får slutligen tragiska följder. Innan allt detta får vi dock vara med om svängiga fester till dragspel och fiol, där köpcentrum, gator, parker och växthus invaderas av spelmanslag.
Katarina Mazetti skriver lättillgängligt och humoristiskt, med fart och fläkt, precis i ton med den folkmusik som spelas. Mestadels går berättelsen i dur och det finns en tendens till flamsighet, dock upplyser hon oss redan i början om att två av huvudkaraktärerna inte kommer att finnas i livet någon längre tid, och detta överhängande orosmoln räcker för att balansera upp det hela. Alla vet ju att livet inte bara är fest, lycka och gemenskap.
Snö kan brinna var för mig som inte har upplevt stämningen på 1970-talet en trevlig inblick i vad som pågick, och lite avundsjuk blir man allt över vad man missat. Bäst behållning av boken har nog de som var unga under detta årtionde, för dem kan jag tänka mig att den innebär en ordentlig nostalgitripp.