Teaterdirektör Dan Swärdh sitter på golvet och botaniserar bland bilder, tidningsklipp och gamla affischer. Hans anrika och fria grupp Teater Scratch fyller 30 år. Och känslan är viss saknad, men också stolthet.
Många fria teatergrupper startade vid den här tiden, i ett annat slags kulturklimat. AMS bidrog till kulturen då – på gott och ont. Dan Swärd visar en bild från uppsättningen av ”En midsommarnattsdröm”, en månghövdad uppsättning som sattes upp på Gültzauudden i Luleå på 1980-talet.
– Då hade jag 20 stycken i ensemblen som hade beredskapsjobb, säger han.
Så kunde det alltså vara i de fria teatergruppernas barndom, att ett hyfsat stort gäng kunde vara engagerade mer eller mindre på heltid, åtminstone säsongvis. Från att då ha varit en grupp med runt tio fasta medarbetare, är det idag en grupp om en person, om man kan kalla det så. Mer har inte teatern råd med, än att anställa direktören själv. Sen är det i projektform som skådespelarna hyrs in. Som att de just nu repeterar pjäsen ”Solidaritetsskolan” med två skådespelare. Men de hyrs in bara under en kortare period.
Monologer har det annars blivit en hel del av i det fria och ofta fattiga Teatersverige. På senare tid har det alltså inte funnits pengar till annat än enkla, avskalade uppsättningar.
– Det har blivit svårare att sälja pjäserna också. Förr var det inte ovanligt att en uppsättning spelades hundra gånger.
– Ett år turnerade vi så mycket att bussen gått 20 000 mil.
Numera spelas inte uppsättningarna tillnärmelsevis lika ofta. ”Solidaritetsskolan” som repeteras nu är bara tänkt att ges 20 gånger. Sen är läggs den pjäsen ner.
– Det var under 90-talet som det började bli såhär tufft. Många fria grupper dog då, säger Dan Swärdh.
Förklaringen till att just Teater Scratch överlevt beror på diversifieringen och mångfalden, tror han. Att gruppen förutom teater satsat på en slags forumspel som sålts till företag och offentliga verksamheter. Interaktiv improvisationsteater, som Dan Swärdh själv kallar det, där dilemman gestaltas som uppdragsgivarens anställda möter i sina jobb. Som att man kan få öva svåra samtal som läkare genom att först möta en skådespelare som exempelvis intar rollen som cancersjuk. Eller att en lärare får möta stökiga elever på låtsas och pröva sina metoder att få ordning i klassen innan den brutala verkligheten tar vid.
– Om jag trycker upp mig själv mot väggen så måste jag nog erkänna att jag känner mig stolt över att ha överlevt alla dessa tuffa år av förändringar.
De ekonomiska prövningarnas tid är dock inte över. Nyligen kom det dystra beskedet: Teater Scratch mister sitt stöd på 400 000 kronor från Statens kulturråd.
– Men det är inte en så stor grej, säger Dan Swärdh.
Den stora kassakon i dag heter ”Skapande skola” där man tillsammans med skolor gör samarbetsprojekt och får pengar från kulturrådet den vägen, något som Teater Scratch varit snabba på att utnyttja och som gett stort inflöde av medel, ungefär lika mycket som nyss nämnda bidrag.
När han ser tillbaka på de här åren, med vilken idé som det hela startade, så tycker han att det blev som det var tänkt.
– Det jag ville då är också vad vi gjort. Resonera om saker med publiken utan att komma med färdiga svar.
Han fortsätter att bläddra bland tidningsklipp och sparade affischer. Muttrar ibland. Skiner upp ibland, som till bilder från uppsättningen av ”Den kaukasiska kritcirkeln”.
– Visst. Jag känner en viss saknad efter människorna, säger han.
Det var i början, på 1980-talet, då Scratch startade som en amatörteatergrupp. Men senare, i samband med att Staffan Göthes barnpjäs ”En natt i februari” sattes upp, lät gruppen meddela att nu betraktade man sig som en professionell ensemble.
Ytterligare 30 år lär det dock inte bli.
– Min farsa jobbade på järnverket i 33 år. Så då tänker jag jobba med teater åtminstone lika länge.
Och under dessa tre återstående år finns faktiskt en teaterdröm kvar som aldrig besannats.
– Jag vill sätta upp Anton Tjechovs ”Tre systrar”. Den pjäsen är rock ´n roll för mig.
– Dessutom är det som om Tjechov bott i Norrbotten. Att det handlar om oss i dag. Om landsbygd kontra storstad. Som att man ska fara till Stockholm. En resa från underklass till övre medelklass.