Det är roligt att få gå på teater och se en skildring av samtiden, eller kanske vi i detta fall ska säga framtiden, men inte science fiction utan snarare en dystopi. Här får vi ett drama som utspelar sig i den finska delen av Sápmi och där ett kärnkrattverk havererat, en härdsmälta.
Detta kärnkraftverk ska ligga någonstans i Enare, men tankarna går till ryska bolaget Rosatoms kärnkraftsbygge i Pyhäjoki i norra Finland, i höjd med Skellefteå, och som opinion väckts mot på den svenska sidan av Bottenviken.
Nu handlar inte detta drama om protester mot kärnkraft. I stället har rennäringen i detta drama gett klartecken för utvinning av energi och mineraler i denna del av Sápmi. Sedan råkar det nya kärnkraftverket flyga i luften mitt under den 23:e samekonferensen. Tre personer lyckas överleva i ett skyddsrum och på nåder när friskluften börjar ta slut och strålningsmätaren piper.
Det är tre ytterst olika personer som bär gasmaskerna och upp detta drama. Renskötaren Biera som lever för renarna, politikern Sunna med de stora demokratiska idealen och så skolten Emmi, som är militär och känner sig utanför den samiska gemenskapen.
Emmi har liksom två karaktärer. Hennes huvud är till hälften rakat medan den andra sidan har ett långt böljande hår. En hård, militärisk sida och så en mjuk civil.
Det blir de existentiella frågorna som tränger sig på i detta skyddsrum där luften blir allt unknare. De försöker lyssna genom de tjocka betongväggarna, hoppas på en räddning som inte kommer. Dörren ut vågar de inte öppna. Det finns kanske inget liv därutanför och finns det något liv för de tre instängda efter detta haveri.
Det är ett intressant uppslag till ett drama, men det blir lite för jämntjockt. De 90 minuterna saknar dramatiska tillspetsningar. Det lunkas på genom pjäsen. Inte ens när skyddsrummets dörr så öppnas blir det en dramatisk topp. Två av de tre, samerna, försvinner ut i den skarpa solen medan skoltsamen stannar kvar i skyddsrummet. Så var det med det.
Sarakka Gaup spelar skoltsamen Emmi och hon är en norsk skådespelare vi vill se mera av. Hon agerar med en högspänning kraftfullare än det havererade kärnkraftverkets och lyfter ibland den stillastående dramaturgin till en nödvändig högre höjd.
Pjäsen spelas på nordsamiska och för den ickesamisktalande publiken körs en textremsa över scenen. Det går bra att hänga med i replikskiftena, men ibland kommer man på sig själv att iaktta för mycket av än den ena än det andra, texten respektive agerandet.
Sedan är det bara att hoppas att det inte går för kärnkraftverket i Pyhäjoki om och när det står klart som för detta fiktiva i Enare. Varför det går så illa för det senare ska vi inte avslöja. Det får pjäsen bjuda på.