Norrlandsoperan storsatsar på musikal

Saxofoner och klarinetter, gitarrer och fioler. Det hörs ett trevande klinkande just innan regissören ropar:
- Genomdrag av andra akten!
I kulisserna värmer artister upp och förbereder sig. Det är mycket som ska klaffa när allt ska vävas samman både på scen och nere i orkesterdiket då Norrlandsoperan gör den klassiska musikalen av Bernstein och co från 1957. Musikalen ska alltså sättas upp i äkta fullskala med totalt upp emot 80 medverkande samtidigt. Nedanför scen sitter operans hela symfoniorkester, och ut på golvet kommer snart ett 40-tal artister att dansa runt. Dirigenten höjer distinkt taktpinnen. I detta nu fylls scenen av rök och väntan.
- Uppsättningen är vår största satsning hittills, ett vågspel som kommer att kosta cirka 12,5 miljoner kronor.
Det säger Norrlandsoperans nye chef Kjell Englund, Luleåsonen som är nytillträdd ledare för institutionen som han talar om i stolta ordalag.
- En mycket fin institution.
Trots att denna gängbråksmusikal satts upp ett otal gånger efter 50-talspremiären på Brodway, tycker han att den definitivt tål att sättas upp en gång till.
- Kärlek som trotsar samhällskonventionerna, respekt och tolerans. West Side Story är tidlös för mig. Det finns fortfarande så mycket intolerans mellan olika grupper i världen. Och sedan är det ju så jävla bra musik, säger Kjell Englund.
Tidigare var han chef för Piteå kammaropera och kom till Umeå så sent som i höstas. Nu har hela hans fyrahövdade familj flyttat med och bosatt sig här. För tillfället slåss man om utrymmet i operans ensrumslägenhet ett par kvarter bort. Men inom någon vecka flyttar de till en nyinköpt villa. Bofast i Umeå. Det blir dubbla premiärer, nytt boende och stormusikal.
- Jag trivs jättebra, staden har en inbjudande atmosfär.

Ännu syns inte hans påverkan på repertoaren. Att sätta upp West Side Story var förra chefens beslut. Men till hösten lovar han hemlighetsfullt en modern och ny opera. Sedan till våren 2011 blir det Giuseppe Verdis Othello.
- Jag vill ha en fot i traditionen och en fot framtiden, säger han och förklarar att han värnar om den unga publiken som ju också är den som ska fylla salongerna de kommande decennierna.
Själv är han violinist, men någon tid över till eget spelande blir det inte. Fiolen får ligga i fodralet och vänta.
Med bara dagar kvar till premiären är det full aktivitet nere på stora scenen. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Frida Jansson, ursprungligen från Åland.
- För mig är det här ultramodernt, säger hon.
Hennes fötter vilar nämligen mest i operatraditionen. Trots sin ungdom är hon flitigt anlitad som solist och var bland annat med i Piteå Kammaroperas uppmärksammade föreställning Näsflöjten. Just nu är hon studerande på Operahögskolan i Stockholm. När hon för tillfället gör musikal kallar hon det för vänsterprassel. Men ett väl så roligt sådant.
Den hon förälskar sig i, Tony från gänget Jets, spelas av en annan öbo, Philip Jalmelid från Gotland.
- För mig är det här ett av de bästa verk som någonsin gjorts. Så det är lite av en dröm som går i uppfyllelse att få göra den här rollen.

För regissören Staffan Aspegren är partituret välbekant. Det är tredje gången som han syr ihop spelet om de rivaliserande tonårsgängen. De tidigare uppsättningarna gjorde han i Rom och Göteborg.
- Det ju inte alla verk man vill göra om. Men det här är en musikal med så många olika tolkningsmöjligheter, så jag tycker inte alls att det känns tråkigt eller enahanda.
Vid sin sida har han koreografen och dansaren Fredrik "Benke" Rydman från Bounce. De verkar lugna inför premiären, men talar båda om dilemmat med sådana här stora produktioner. Tiden för personinstruktion är inte alls som vid mindre föreställningar. Förutsättningarna är helt annorlunda. En del av arbetet riktas därför in på att tidigt lämna över ansvaret till de medverkande, med frihet under ansvar.

Det märks också att huset är fyllt av 40-talet artister som står i varje hörn och tränar steg och dialog. Fikarummet är överfyllt, kaffebryggarna går på högvarv, och på scen är det nästan lika trångt som vid diskmaskinen. Så många dansare på scen samtidigt kan också bli till en möjlighet, menar Benke Rydman som i koreografin kombinerat sin egen streetdance med det han kallar "gammal hederlig jazzdans".
- Det är härligt att kunna fläska på. I en scen använder vi alla 40 som springer omkring samtidigt. Det blir som en fågelsvärm.
På senare tid har han ju blivit tv-kändis som domare i den skandinaviska versionen av So you think you can dance. All tv-tid som ägnas dansen har förstås gett en rejäl knuff framåt för konstformen.
En av slutsatserna är att dansen blivit mer accepterad, ofjolligt och inne.
- Även för killar är det ju coolt med streetdance.