Det är arkeologen Mathias Bäck i Stockholm som står för att aktualisera ämnet. Frågan förefaller berättigad rent allmänt, den kan också ha bäring på lokala exempel i vårt län och dess historia, liksom att den pekar framåt utifrån den historiska kunskapsmassans tillväxt. Eller för att säga det med ännu finare termer: hur gestaltade sig den tidigmoderna urbaniseringsprocessen i Norrland?
Vad det gäller är att med arkeologiska metoder, populärt uttryckt genom att gräva på ett systematiskt och iakttagande sätt, få fram såväl byggnadskonstruktioner som föremålsfynd på lämpliga tomter vanligen i centrala lägen. På det sättet skapas ett komplement till vad de historiska eller skrivna källorna har att berätta.
Vi får därmed veta mera om bebyggelsehistoria och nyttjande av vissa platser. Det rör sig om människors faktiska konsumtion av materiell kultur, om deras vardagsliv, ja se där fick vi återigen ett fint vetenskapligt begrepp.
Redan tidigare har sagts att det är fråga om tidigmodern tid, som ofta uppfattas som perioden mellan ca 1500 och 1789. Det är också lika med de första stadsgrundningarnas tid i norr, med urbaniseringsprocessen.
För Luleås och Piteås del innebär det att i anslutning till 1400-talets sockenkyrka skapas en stad som efter några årtionden och p g a landhöjningen inte längre är tillgänglig med dåtidens fartyg. Staden flyttas då helt sonika ut mot havet. Därmed kom att på vardera orten existera två parallella centra, nämligen kyrkplats och formell stadsplats.
När vi hunnit så här långt i historien är det dags för Mathias Bäcks redovisning av genomförda utgrävningar på enskilda orter, då räknat från den tornedalska Kyrkudden i Hietaniemi till Gävle. Den arkeologiska insatsen grupperas utifrån tre begrepp, arkeologisk utredning och övervakning, arkeologisk förundersökning samt arkeologisk slutundersökning.
Påtagligt är också att nya Luleå och nya Piteå liksom t ex Skellefteå och Umeå snarast saknas i det här sammanhanget medan däremot Härnösand, Sundsvall och Gävle framträder starkt. Än påtagligare är Gammelstads särställning om vi håller oss till antalet undersökningar. Totalsiffran uppgår nämligen till 129.
Hur ska nu detta förhållande förklaras? Ett svar är naturligtvis att Gammelstad är den enda orten i den här kavalkaden som tillika är världsarv. Arkeologernas uppmärksamhet är rimligen särskilt stor på den orten. Det framgår också av att antalet förundersökningar är 42 % av antalet undersökningar. Det kan uttryckas förenklat som att nära nog minsta lilla markingrepp som kommer till arkeologernas kännedom också leder till åtminstone schaktningskontroll.
Så får vi betrakta den stora skillnaden mellan olika orter ifråga om undersökningsfrekvens liksom att ett världsarv leder till extra arbetsinsatser.
Vi kan även vända på resonemanget. Återgår vi till Luleå Gammelstad så har samme Mathias Bäck redan tidigare eller 2008 skisserat ett större sammanhang i skriften Prästgården och staden, och då med särskild fokus på 1400-talet.
Egentligen är det fråga om två infallsvinklar. Det ena gäller ett urval keramikskärvor som visar på de mest oväntade kulturförbindelser. Vad sägs om skärvor med schackrutigt rullstämpelmönster, med ursprung i Tyskland men även återfunna i enstaka exemplar såväl på Island som i Gammelstad. I det fallet kan just gamla Luleå uppfattas som periferin i ett större spridningsområde.
Men det är även möjligt att vända på perspektivet beträffande centrum och periferi. Bäck säger i sin syntes angående stengodset i Nederluleå ”att det finns en klar tyngdpunkt i materialet till 1400-talet och första hälften av 1500-talet. Detta förstärker bilden av i första hand prästgårdens interregionala kontaktnät och betydelse för regionen under senmedeltiden.”
Den andra infallsvinkeln anges av skriftens undertitel ”Drivkrafter bakom urbaniseringstendenser i Luleå”. Det vetenskapliga ordet urbanisering sammanfattar hur ett samhälle övergår till att bli ”stad” i en eller annan betydelse. För gamla Luleå är det inte bara den formella stadsbildningen 1621 vid sockenkyrkan, med andra ord påtagligt nära den prästgård och dess kontaktnät vi nyss nämnde.
Vi har vidare den typiskt övrenorrländska företeelsen med marknadsplatser inom stadens handelsområde. Med andra ord gällde det avlägsna platser där periodvis skedde kommers mellan köpmän och lokalbefolkning, vanligen då samer.
Exemplifierar vi med Jokkmokk klarnar förmodligen bilden snabbt. Vintermarknaden lever kvar fortfarande och har sin kända historiska rot i början av 1600-talet men torde vara betydligt äldre. Jokkmokk liksom Gamla kyrkplatsen i Arvidsjaur har även de undersökts av arkeologer och kan därför vara exempel på en form av stadsarkeologi, om vi får hålla oss till Norrbotten.
Den ursprungliga frågan var ”Stadsarkeologi i Norrland – varför inte?” Svaret blir snarast: naturligtvis. Inledningsvis nämndes också ord som ”den historiska kunskapsmassans tillväxt”. Det är just detta som min kavalkad har sökt visa. För femtio år sedan var det i princip de historiska källorna som gällde för Övre Norrlands medeltid. Att Gammelstad och Öjebyn liksom dess föregångare Kyrkbyn var ”gamla” visste man naturligtvis, men inte mycket mera. Att Jokkmokk och Arvidsjaur kunde betraktas som arkeologiska objekt var dock närmast okänt. Och än mera att keramik från Gammelstad ”förstärker bilden av i första hand prästgårdens interregionala kontaktnät och betydelse för regionen under senmedeltiden.”