Norrbottnisk fjällboskap är tyvärr inte efterfrågad
Jag börjar bli så gammal att utvecklingen av Bok&Bild i Luleå för mig har både genesis, evolution och devolution, för att nu hitta på ett nytt uttryck.
Det var May Larsson och Aina Rönnbäck, som från litteraturen och konsten gemensamt skapade och arrangerade bokmässan för Norrbottens författare.
Nog hände det att vi gnölade då med, konstnärerna på att de fick för litet utrymme och inte hade bord, författarna för att stolarna var obekväma.
Skämt åsido, så var vi alla tämligen nöjda.
Mångfalden i den norrbottniska litteraturen och litterära verksamheten blev uppenbar, och Bok&Bild var en slags generalmönstring av vår regionala kraft, som faktiskt gjorde en stolt. Samkörningen med Erik Lindegren-priset kändes spännande och vitaliserande. Det var på den tiden när Erik Lindegren-priset kunde delas ut till Ann Jäderlund eller någon som inte satt i Svenska Akademien.
Men redan 2004, det år Frostensson fick Lindegren-priset, hade mycket hänt med Bok&Bild. Lokalen var fortfarande det för ändamålet trivsamma Konstens Hus, och Norrbottens författare och konstnärer var fortfarande huvudpersoner.
Möjligen är det bara jag som är korkad och inte minns hur det var innan, men från och med då blev det uppenbart vilka som räknades till viktiga författare och vilka som inte räknades. Magnus Borg och jag var med i festprogrammet för Frostenssons prisutdelning, likaså Lina Ekdahl och Lars Lundqvist. Jag tror inte att någon av de senare fick 400 kronor i arvode, vilket var vad jag och Magnus fick. Eftersom budgeten inte räckte. Det är nästan lika bra som argumentet med de själviska generna. Om man delar lika, så räcker ju budgeten i vilket fall. Hade alla fått 400 kronor, eller inget alls, är det förstås rättvist och ingen behöver klaga. Men särbehandlingen av författare i ett sådant sammanhang, visar vilket tänkande arrangörerna hade om norrbottniska författare.
Vill man vara snäll kanske man kan säga att arrangörernas tänkande bara avspeglade vad övriga litterära och mediala Sverige tycker om Norrbotten. En regional mässa borde dock motverka sådana strömningar, inte underblåsa dem.
Sen dess har tiden gått ytterligare, och en titt i Bok&Bilds program för 2009 är som att se djurprogram på tv. Elefanter och större och mindre djur från andra regioner än den egna har störst plats. Norrbottnisk fjällboskap är tyvärr inte efterfrågad i samma utsträckning. Av publiken? Av arrangörerna? Av att man vill vara en del av SVERIGE, inte representera NORRBOTTEN?
Tyvärr har tanken om regional litteratur och regional identitet för författare i Norrbotten gått kräftgång sedan Bok&Bild startade. Nu vill man likna Bok&Bibliotek i Göteborg, och har inträdespriser därefter. Pristagarna för Erik Lindegren-priset får mer och mer Doris Lessing-varning.
Men intressant nog växer och frodas den norrbottniska litteraturen, på många fronter, och i de flesta genrer. På det sättet har en verklig och konkret evolution ägt rum. Har man missat det som arrangörer?
Så jobbar vi med nyheter