Det blir en ovanligt intensiv inledning på höstsäsongen för Norrbottensteatern i år. Fyra premiärer på elva dagar gör att verksamheten i huset går på högvarv.
– Det bestämdes innan jag tillträdde, men tanken med det är att vi ska kunna spela så mycket som möjligt, säger tillförordnade teaterchefen Mats Pontén.
– Ung Scen Norr har som alltid ett stort område att täcka, så det tar tid att spela, och även ”Den stora elden” ska på turné. Men jag håller med om att det är lite tätt. Det gör att det blir hög-re tryck på verkstäderna med tre produktioner som ska vara klara samtidigt, så det är en hektisk tid, men vi hjälps åt.
Förutom musikalen ”Ingvar”, Ung Scen Norrs ”Doll conspiracy” och ”Den stora elden”, har Mattias Alkbergs musikföreställning ”Alla är sämst” premiär i början av oktober.
Först ut är ”Ingvar – en musikalisk möbelsaga” om Ingvar Kamprad och Ikea.
– Det kanske inte låter så kul, men det är det faktiskt. Det är en teaterlek, en genomkomponerad berättelse där allt sjungs genom hela föreställningen, säger regissören Martin Rosengardten.
– Den handlar om Ingvar och hans livsverk, framgångar och motgångar. Och om hur vi som nation eller folk behandlar en sån supergigant. Ibland behandlar vi honom nästan som en religiös ledare, och därför kanske vi också blundar för mindre klädsamma sidor. Allt är faktiskt hämtat ur verkligheten. Det mesta är sant, men är kört genom det här teatermaskineriet.
”Doll conspiracy” har urpremiär i Kalix och åker sedan på turné i länets skolor. Den spelas även i teaterhuset i Luleå.
Regissören Helena Röör beskriver den som en skräckpjäs för mellanstadiet:
– Men jag vet att även vuxna kan bli lite rädda, säger hon med en blinkning och berättar att onda dockor har en stor del i handlingen.
Hösten innehåller även en Skandinavienpremiär, den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs ”Den stora elden”. En pjäs som ligger skrämmande rätt i tiden:
– Den speglar mycket av vår tid och oro kring klimatförändringar och naturkatastrofer, men det är en arkaisk berättelse som även skildrar orättvisor och maktförhållanden, och hur det präglar människors liv, i det här fallet mellan två byar, berättar regissören Michaela Granit.
En hel del teknik krävs för att hitta rätt i pjäsen, som består av många olika delar.
– Den är inte skriven som en vanlig pjäs med dialog och situationer, utan det är fyra berättare som driver den framåt associativt, där rum, bild, ljus- och ljuddesign är medspelare. Det är mycket kärlek, en massa humor och även några riktigt dramatiska scener.