Årsboken Norrbotten ägnas denna gång helt åt konsten. Det görs med en rad artiklar med olika förefattare, varvat med bilder av den offentliga konsten i Norrbotten, den vi ser på gator, torg och i offentliga byggnader.
Bildkavalkaden är den stora behållningen. De 21 artiklarna av nästan lika många författare känns som lite för mycket av lite för många. En del av texterna förefaller också vara tillkomna av mera plikt än engagemang.
Men det finns inslag i årsboken som är givande. Konstnären och förre konstläraren Bertil Sundstedt ger en kort historia om konsten i Norrbotten och den hade han gärna fått göra längre. Kanske inte hela årsboken, men nästan.
Å andra sidan konstaterar Sundstedt att Norrbottens konsthistoria är kort. Före senare halvan av 1800-talet finns få spår av konstnärliga uttryck i Norrbotten, så det kanske inte hade räckt till en hel bok.
Innan 1800-talet slut var det hitresta konstnärer som målade i Norrbotten. Sedan åkte de hem igen. Bertil Sundstedt ger en intressant skildring av dessa gästspel och verk som det utmynnade i.
När Sundstedt skriver om Norrbottens konsthistoria kan han naturligtvis inte undgå att skriva om LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm. Han kan inte förbigås. Det märkliga blir att samme Lundbohm långt senare i årsboken ägnas ett eget kapitel.
Lundbohm är inte ensam om att gästspela i olika artiklar. Det visar problemet med en bok med många författare som skriver i samma ämne. Risk för upprepningar och en svår uppgift för redaktören.
Men även om konsthistorien är kort i Norrbotten så gav forna tiders norrbottningar prov på konstnärliga uttryck. Sara Hagström Yamamoto skriver om det förflutna och bland annat om någon i Överkalix som formgav en säl i keramik för 6 000 år sedan. Med hennes djupdykning i det förflutna tillsammans med Bertil Sundstedts mera sentida redovisning blir konstens historia i Norrbotten komplett. Egendomligt nog får vi inte veta något om artikelförfattaren Sara Hagström Yamamoto. Alla andra får sin biografi redovisad.
Resten av bokens innehåll kan undvaras, med undantag av den redan nämnda bildkavalkaden över den offentliga konsten. Här blir det en påminnelse om att det finns så mycket fint att se i allmänna lokaler och allmänna utomhusrum. Bilderna är en påminnelse om hur viktig den offentliga konsten är.
Ta bara June Montana Lorenz väggmålningar från 1954-55 i Framnäs folkhögskola, Öjebyn. Det är så man vill åka dit och skåda en skönhet vi inte trodde fanns. Och så Kerstin Hedströms skulptur "FotBoll" i Gammelstads sporthall, Victoria Anderssons "Rainbow River" i Mysinge äldreboende i Kiruna, Anja Örns "Vill vara skog" i Kronans skulpturpark, Luleå, Anders Sunnas "North Gate Collection" i Gällivare tingsrätt och så Berry Kurkkios "Tjäderspel" i samma orts kommunhus.
Kan ingen ordna en rundresa i offentliga konstens Norrbotten, den ständigt utställda konsten som är värd en egen katalog?