Einar Wallquist, den legendariske lappmarksdoktorn i Arjeplog, kunde i början av 1970-talet glädjestrålande berätta om ett ”fynd” av enklaste slag. Någon av hans talrika rapportörer hade till Silvermuseet kommit med en decimetertjock stam av ene som hittats i en vattensamling några hundra meter ovanför den nuvarande trädgränsen. Saken var klar: detta bevisade ett mycket gynnsammare klimat i fjällen i gången tid. Och den ovanligt tjocka stammen måste höra till nära nog trädartade enbuskar som vuxit på nivåer som vi idag vill kalla för fjällhed.
Nu var det för all del redan känt att nivån för trädgränsen har fluktuerat. Särskilt aktuella var iakttagelser nära Abisko. Bara några notiser: redan 1963 noteras för dalen att tallbeståndet är på hastig tillväxt eller att palsarna, d v s stora torvkullar med permafrost, börjat tina upp eller att Kårsajökeln retirerat 200 m under perioden 1917-47. I samma riktning visade ett fynd 1962 av en järnpilspets med tillhörande träskaft.
Fyndplatsen låg vid fjäll 1313 strax sydost om Låktatjokkostugan i Björkliden. Det rörde sig om en i det närmaste komplett pil, med avbrutet lancettformat blad av järn samt ett träskaft 66 cm långt där skaftet hade strängskåra i sin fria del. Fyndomständigheterna får vi inte heller glömma: i kanten av en permanent snölega skymtade en ”träpinne” och snart kunde man dra fram den kompletta pilen.
Något motsvarande hade hänt under hösten 1961 när man hittade en gaffelformad järnspets med ett 84 cm långt träskaft. Det hela låg i ett stenfält i närheten av snö och is på ca 1 300 m höjd strax söder om punkt 1383 vid fjället Kåppastårro. Genomgående för båda fynden är att träskaften, ja t o m fastsättningsspår och strängskåra, är bevarade och att fynden gjorts i avsmältningszonen. Vad som skiljer fynden är spetsarnas olika typ. I ena fallet är den lancettformig, i det andra fallet tveeggad eller gaffelformig.
Så är vi framme vid sommaren 2013. Den gången har genom Ajtte i Jokkmokk beskrivits två nya fynd. Det ena har museets arkivassistent Jalle Henriksson gjort vid Låktatjåkka, där en pil med gaffelformig spets låg väl synlig mot en stenhäll. Det andra fyndet svarade en norsk jägare för och då söder om Unna Allakas. Och i det senare fallet var det fråga om den mera ”normala” typen, den som tidigare beskrivits som lansettformig och som är välkänd från samiska s k offerplatsfynd.
På det här sättet har vi bekantat oss med inte mindre än fyra kompletta pilar med järnspets.
Låt oss först stanna upp inför spetsarnas utseende och datering. Pil och båge är naturligtvis utgångspunkt för jakten. Att man överhuvudtaget hittar några pilar beror på att man sköt fel, pilen bäddades in i snö och is och har sedan legat djupfryst i kanske ett årtusende. Spetsarna oavsett typ visar på grundfunktionen, att skada och döda villebrådet som i det här fallet rimligen var vildren. Den gaffelformiga spetsen var effektivare eftersom den åstadkom större sår och därmed gav bättre möjlighet att kunna fälla viltet. Bågen, till sist, behövdes också för en framgångsrik jakt.
Vid Sikån i Jokkmokk socken hittades i en myr 1955 en del av en sådan båge, närmare bestämt en skena av tjurtall. I komplett skick ska det röra sig om en sammansatt båge, där förutom tall även behövdes en skena av björk och att de båda delarna hölls samman med lim av abborrskinn. Och till yttermera visso förstärktes bågen genom att lindas med björknäver.
Bågen från Sikån anses vara ungefär 500 år gammal medan däremot pilarna sägs vara tusenåriga. Det är således ett djärvt resonemang att sammanföra båge och pilar på det här sättet. Men vad finns som är sannolikare? Får vi tro att nyttoredskap inom fångstkulturen tekniskt sett hade nått en slutfas, att man använde teknik och livsstilar som var beprövade under åtskilliga århundraden?
Norrbottens historia smälter bildlikt talat fram, det har vi redan tidigare konstaterat. Det nya kunskapsfältet är inte enbart förbehållet vårt län. Hör bara: den danska arkeologiska tidskriften Skalk nr 5/2013 vet berätta mera och den svenska tidskriften Populär historia nr 1/2014 fyller i med detaljer.
Vid den norska glaciären Landbreen nära Lillehammer har på 1900 m höjd hittats ett tygstycke. Det beskrivs ibland som en tunika eller kortärmat skjortliknande plagg, ibland som en kjortel, och dateras till ungefär 300 e kr.
Vidare rapporteras om ”jaktredskap”, och då är vi tillbaka till våra pilar, liksom om ben, spillning och hästskor vilket tolkas som att hästar användes för transport av vildrenskött från högfjället till bosättningar på lägre nivå. Ett sådant komplex av fynd ger oss anledning att ställa frågan: vad kommer vi att hitta i Norrbottensfjällen i en framtid med fortsatt avsmältning?
Än en gång återvänder vi till fjällheden, till klimatfrågor och till tider äldre än pilarna. Den här gången gäller det Fulufjället i nordvästra Dalarna. Inte nog med att man konstaterar en stigande trädgräns under 1900-talet. I ett längre perspektiv finns även s k subfossila trädrester eller något i stil med vad Wallquist kunde demonstrera. Vid Fulufjället skulle granens invandring ha skett för låt oss säga 9000 år sedan och ungefär samma datering gäller för tall och sibirisk lärk. Det är lösryckta värden från långt söder om Norrbotten kan man invända.
Trots allt är siffrorna tänkvärda när de tusenåriga pilarna, vildrensjägarna och avsmältningen ska diskuteras. I vårt sammanhang är pilarna inslag i en osedvanligt lång händelsekedja.