Att resa runt i Nordnorge är som att upptäcka en inredd och befolkad övervåning i kåken man bor i sedan länge. Man blir lite överraskad. Oj, här lever människor också sina liv. De sitter på restaurang, köper träningsoveraller och bygger jättelika trädäck till sina sommarstugor. Vidderna och havet är imponerande, men det är också mångfalden av samhällen och verksamhet.
Som Kirunabo kan jag annars ofta gå omkring i den falska föreställningen att jag bor ungefär så långt uppe mot polartrakterna som det går att komma, vid civilisationens yttersta rand. Jag är knappast den första som tar bilen norrut och inser att det var fel, och att jag förstås borde varit väl medveten om det sedan länge.
Inte heller min kunskap om Nordnorges historia visar vara den allra bästa. Vi åker till Vardö som ligger längst ut på Varangerhalvön. Det är så långt österut det går att komma i Norge. Bortanför finns bara ishavet och en aning av Ryssland vid horisonten. I Vardö finns resterna av en fästning som de norskdanska kungarna underhöll från 1300-talet och framåt, en utpost och en markering av kungadömets makt och ambitioner. I viken nedanför ligger en vildvuxen liten stad med lika gamla anor. Sporthallen och den iögonenfallande höga och vita kyrkan ser påkostat nyrenoverade ut, likaså en hel del av bostadshusen. Andra byggnader är bokstavligt talat fallfärdiga. Affischer berättar om en bluesfestival som vankas i slutet av oktober när vintermörkret börjar falla.
På andra sidan fästningskullen finns något helt annat, en påminnelse om ett verkligt dystert kapitel i Vardös och Nordnorges historia. På håll ser det ut som en av alla dessa stora torkställningar för fisk, men inuti löper en lång och smal upphängd hall som det går att kliva in i och gå igenom. Ljuden från vinden och regnet låter starkare där inne i hallen än utanför. Genom små gluggar i väggarna kan man inifråns hallens dunkel skymta några av hustaken i Vardö, men det ser ut som att staden vänder ryggen till. Och det var nog så det kändes för människorna som detta märkliga monument hedrar minnet av.
Det heter Steilneset och invigdes 2011. Det påminner om att Vardö och landskapet Finnmark var platsen för en av de allra värsta häxhysterierna i Europa under 1600-talet. Ungefär 3 000 personer bodde utspritt i de små fiskesamhällena vid kusten eller levde som jägare och fiskare till fjälls. Om vi räknar med att tre generationer hann växa upp under den period som häxprocesserna pågick så blev ungefär en procent, var hundrade person, anklagad, dömd och bränd på bål för att ha utövat trolldom. Det blev 91 personer allt som allt under åren 1600-1695, med särskilt intensiva utbrott på 1620-, 1650- och 1660-talet.
Häxbålen brann lite här och där i Europa under 1600-talet och intensiteten i myndigheternas häxjakt varierade från plats till plats. Historikern Liv Helene Willumsen vid Tromsö universitet jämför i sin bok "Dømt til ild og bål" (2013) häxprocesser i Skottland och Finnmark. Skottland är känt för sin omfattande häxförföljelse och där var risken att avrättas för trolldom fem gånger större än det europeiska genomsnittet på 1600-talet. I Finnmark var risken sextio gånger större. Mer eller mindre varenda en som bodde där fick se familjemedlemmar, släktingar och vänner slukas av lågorna. Närvaro vid häxbränningar var obligatorisk.
Av de som dömdes till döden för trolldom i Finnmark var ungefär en femtedel män, många av dem samiska nåjder. Fyra femtedelar av de dödsdömda var kvinnor, varav de allra flesta var fiskarhustrur och pigor i de små kustsamhällena. Vad var det som fick myndigheterna i Finnmark att slå till så hårt mot just dem?
Att använda magi och trolldom var på denna tid något av en folksport. (Det är det i och för sig fortfarande, om vi tänker efter. Vi ber till bilen att starta på morgonen och iscensätter små ritualer för att datorn inte ska krångla. Vi tror på kristaller, andar, horoskop och att vissa sätt att andas på ska ge oss mer kraft och lycka.) 1600-talet i Europa var dock den kristna föregångaren till det vi sett hända inom islam i dag. Religionen tog ett kraftigt grepp om lagstiftningen. Bibeln luslästes i jakt på förbud och straff mot allt möjligt. Kungarna i katolska och protestantiska länder tävlade om vem som var bäst på att skydda sina medborgare mot faror och djävulskap. Hit kom magi att räknas; även att försöka hjälpa någon med ramsor och huskurer blev brottsligt, eftersom det byggde på tillit till andra krafter än Guds. 1609 skrev norskdanske kung Christian IV till landshövdingarna i norr att de på allvar måste ta itu med samernas magi där uppe. 1617 inför han sedan en lag om att alla i landet som ägnar sig åt trolleri obönhörligen skulle dömas till döden och brännas på bål.
Rädslan för det nu plötsligt kriminella trollandet grep snart omkring sig. När ett oväder krävde några fiskebesättningars liv på havet utanför Vardö och Kiberg på julafton 1617, började snart misstankarna i de små fiskesamhällena riktas mot en kvinna som man misstänkte hade önskat livet ur den och den fiskarhustruns make. Hade inte någon sett henne försöka bota med magi någon gång? Jo, så var det nog.
När det lokala rättsmaskineriet drog igång hade de åtalade små chanser att freda sig. Om erkännandet inte kom genast (och det gjorde det nästan aldrig), så kom det när den åtalade suttit några månader med järn om halsen i fängelsehålan, förhörts med hjälp av tortyr och inför publik kastats i det iskalla havet för att genomgå det typiska vattenprovet. Ingen klarade det. De flöt som korkar. Det heliga vattnet stötte dem ifrån sig, står det i rättsprotokollen.
Psykiskt nerbrutna och utan hopp hasplade till sist de åtalade ur sig sina bekännelser, men passade ofta samtidigt på att peka ut en eller flera andra kvinnor som snart blev åtalade de också.
Rune Blix Hagen skriver i sin bok om Finnmarkens häxprocesser, "Vid porten till helvete" (2015), att det oftast var vardagliga konflikter, osämja och hat i de små fiskesamhällena som under 1600-talet förde människor till häxbålen. En särskilt olycklig omständighet i Finnmark, menar både Blix Hagen och Willumsen, är att rättsapparaten i stort sett vilade i händerna på lokalbefolkningen. Den nya trolldomslagen gav dem ett livsfarligt vapen att använda mot varandra. De illa underbyggda dödsdomarna uppmuntrades av landshövdingarna. Kungamakten ville att lagen gällde i rikets alla hörn.
När utbildade jurister började ta över rättegångarna i Finnmark mot slutet av 1600-talet, tämjdes sakta häxhysterin. Anklagelser började synas i sömmarna. Vittnesmål jämfördes med varandra. Bekännelser under tortyr räknades inte längre som bevis. Upplysningstiden gjorde sitt intåg. På 1700-talet hade häxbålen slutat brinna i Finnmark och i början av 1800-talet smögs skamset paragraferna om trolldom ut ur lagböckerna. I Sveriges avskaffades dödsstraff för trolldom 1779.
Steilneset i Vardö är dock en påminnelse till vår nutid om hur illa det kan gå när makthavare blir alltför ivriga att utnyttja människors rädsla och oro i eget syfte.