Han gör det i boken ”Arpeetia!” som är en skildring av komma till Sverige under 1960-talets stora arbetskraftsinvandring från Finland. Det är hans fjärde bok och en av få som beskriver hur det var att komma till Sverige, först som gästarbetare och sedan bli bofast i det nya landet.
Kapitlet Sverige började 1968 för Laauri Hihnavaara.
– Vi var fyra unga män som lämnade Kemi-trakten och sökte jobb på Saab i Trollhättan. Den svenska industrin ropade efter folk och vi var många finländare som drog till industristäder i Sverige. Men vi kände inga i Trollhättan, vi hade bara varandra och familjerna fanns kvar hemma i Finland.
Det gick bra för Saab. Året innan hade den nya modellen 99 presenterats och orderböckerna var fulla. Saab tog upp kampen med Volvos nya 140-modell.
– På Saab var det ordning och reda och ett tungt tempoarbete. I samma takt som vi blev snabbare vid löpande bandet duktiga höjdes kraven och tempot steg ytterligare.
Det blev fem år i Trollhättan. Efter det första året kom också Lauri Hihnavaaras hustru Siirka-Liisa och barnen till Trollhättan. Ungkarlslivet förvandlades till familjeliv, men det var fortfarande det finska språket som gällde. Enda umgänget var med andra finnar och det blev ingen träning i svenskan.
– Trollhättan låg lite för långt från Kemi och efter de fem åren ville vi komma närmare Finland och Sodankylä. Så några av oss sökte och fick jobb på NJA i Luleå. Där fanns massor av jobb. Det var sämre med bostäder, så första året fick vi bo i Piteå och jag blev arbetspendlare.
Arbetslivet på Norrbottens Järnverk hade inga likheter med arbetet på Saab i Trollhättan.
– Dåvarande chefen Martin Johansson sade en gång om NJA: "Fast vi är tusentals anställda här, så måste vi anställda fler. Denna fabrik är sjuk!" Det var obegripligt också för honom.
Det var när Lauri Hihnavaara passerat in genom industrigrindarna på Svartön som han begrep varför och såg skillnaden mellan en välskött industri och ett företag i fritt fall.
– Det var vanligt att när man kom till förmiddagsskiftet så såg nattskiftet yrvaket men utvilat ut. Det fanns de som sedan gick till ett ordinarie dagjobb hos en annan arbetsgivare. Det fanns också de som sov till sig övertidersättning.
Det handlade inte om något smygande bland jobbarna på golvet. Det hade blivit en del arbetskulturen i en överbemannad organisation.
Och så detta med spriten på arbetsplatsen.
– Arbetsledarna var de enda som fick ta med sig privatbilen innanför grindarna. De gav oss sedan pengar, nycklarna till deras bilar och uppdraget att åka ner till koksverkshamnen och köpa smuggelsprit på ryssbåtarna. Och spriten behövde inte alltid betalas med pengar. För en Morakniv kunde man byta till sig en helflaska. Det fanns ingen moral och nästan alla deltog i detta.
Spritbuteljerna fick inte alltid behålla locken på under skiftet.
– Det var en gubbe som blev så berusad och misskötte jobbet så att sex slabs (stålämnen) brann fast i stränggjutningen där vi jobbade.
Och så alla stölderna.
– Det stals massor med bensin och det stals verktyg.
Men så kom en ny tid. Det nedkörda statligt ägda NJA hade fått uppleva det kapsejsade Stålverk 80-äventyret och nu skulle hela stålverkssverige förvandlas till ett rationellt Svenskt stål AB.
– Det blev en fullständig förvandling, en höjning av arbetsmoralen. Förmän byttes ut och det var slut med spritresorna till fartygen. Dessutom infördes städning på arbetsplatserna efter avslutat skift. Tidigare hade ingen städat. Det såg förfärligt förfallet ut på arbetsplatserna. Av de 5 000 anställda i Luleå blev sedan bara ett tusental kvar.
Blev det bättre eller sämre för järnverksarbetaren.
– Det blev ju ordning och reda, en generell uppryckning. Det blev ett helt annat företag, men det är klart att visst var det rätt spännande på NJA-tiden att på arbetstid spana efter tullarna och hämta sprit från båtarna, säger Lauri Hihnavaara och ler.
Om allt detta har han skrivit i boken ”Arpeetia!”, men det är en bok som ännu bara finns på finska.
– Det vore roligt om jag fick den översatt och utgiven på svenska, säger han.
Han säger det på finska, för det är också en del av verkligheten kring arbetarna som drog från Finland och blev bofasta i Sverige. De finska arbetskamraterna var så många att det inte blev att läsa sig det svenska språket.
– Vi barn fick vara tolkar, säger sonen Jari som hjälper till under intervjun i lägenheten på Snövägen på Björkskatan i Luleå.
Någon längtan att flytta tillbaka till de hemtrakter där Kemi älvs reglering satte hemmet under vatten har inte Lauri Hihnavaara. Sverige är bra, tycker han. Det räcker med fritidshuset som familjen har i nära Sodankylä.
– Vi barn ville inte flytta till Finland. Då hade vi tvingats göra finsk värnplikt, säger Jari Hihnavaara.