Av en slump läste jag Familjen Addams (1967), samtidigt med den av baksidestexten till komedi utnämnda Sameland. Hovden har hela given full, en möjlighet att göra parodi på både samer och norrmän, turisttorskar, och på entreprenörstänkande rednecks i allmänhet, oavsett bostadsort. Men tyvärr spelar Hovden ut sina dramaturgiska trumfkort alltför snabbt, och sen är det spelet över. Man kan lätt förutse vad radarparet Roy Åsen och Leif Samuelsen kommer att ta sig för, efter författarens grova vinkar om det. Roy och Roger (förlåt, Leif) tänker göra en nöjespark med samiskt tema, och skinna turister dagligen.
Som en tänkt motvikt mot det parodiska stråket i Sameland, går frågeställningen om urbefolkningens rättigheter till landet, och kränkningarna mot dem. Men nidporträtten av samer skjuter över målet, och man skrattar inte åt karaktären Ailo Ballo, inte ens åt namnet. Man kan säga att samefrågans uppdykande i texten, fungerar som gisslan för att läsaren MÅSTE tycka att allt är roligt.
Familjen Addams, å andra sidan, är roliga hela tiden, och utan undantag. Dessutom är stilistiken av mycket högre klass. Ska man skriva en komedi, så måste läsaren skratta, så är det. I Hovdens bok anar man en tendens till ett mer seriöst manus, som omarbetats till "komedi", men där man anar författarens motvilja till genren.
Själva öppnandet av Roys och Leifs Sameland schabblar Hovden bort dramaturgiskt, i tron att stilmedlet antiklimax löser alla problem.
Om Hurtigrutens turister går det många rykten. De svärmar över turistattraktionerna som myggen över en osmord, fransk fjällturist. Kanske de till och med skulle besöka Sameland och dricka vodka med karamellfärg i. Men som Stephen King säger, även den bästa historia kan förstöras om man berättar den på fel sätt. Jag tänker inte ge några skrivtips till Hovden, utan konstaterar att det var tur att jag hade Familjen Addams för att få smilbanden att töja sig.