Ibland kan personliga minnen ge bakgrund till dagens utflyktsmål. Exempelvis när jag en sommardag i början av 1960-talet besökte Ernst Westerlund, dåvarande och legendarisk intendent vid Skellefteå museum. Mitt ärende var att rådfråga honom om ett underligt fornfynd, en skifferyxa med en ristning som snarast liknade en ren. Yxan hade hittats i gränslandet mellan Norrbotten och Västerbotten. Ingen av oss blev så mycket klokare när det gällde att kombinera ristning och stenyxa. Det hela föreföll snarast orimligt enligt all vedertagen vetenskaplig sanning. Så långt skulle historien kunnat ha varit slut, men ingalunda.
Det blev lika med mitt första besök i byar som Skråmträsk, Hjoggböle och Sjöbotten. Ja, just det, en by kan faktiskt heta Sjöbotten. Det påminner om en beväringshistoria som jag redan tidigare hört av min pappa. Vid inskrivningsförrättningen frågade översten eller vad det nu var om aspirantens hemort. Svaret blev sanningsenligt: Sjöbotten. Och det fick han faktiskt upprepa för ingen ville tro honom.
Det speciella är dock att byn har fått sin presentation på riksnivå. Bygdens son professorn i vetenskapshistoria Tore Frängsmyr står för det porträttet i Svenska turistföreningens årsbok 1980. Han söker fånga byns och därmed något av bygdens struktur.
”Nästan allting som har med värderingar, högtider och traditioner att göra, grundar sig på religionen. 1800-talets väckelserörelser har i stort sett sopat undan spåren efter den gamla bondekulturen. Väckelseandan utgör också en kultur, en viss livsform, men är relativt ung och saknar historisk tyngd. Ibland har man en känsla av att västerbottensbyar som Sjöbotten måste beskrivas med speciella termer. Här finns ingenting av bondesamhällets traditioner ifråga om hus, möbler, mathållning eller klädsel. Inte heller finner man något av den nya arbetarkulturen, trots att så många i byarna måste betecknas som arbetare. Väckelsen tog loven också av arbetarrörelsen, några revolutioner har aldrig varit påtänkta i denna miljö.”
På tal om kolonisation så följde genom århundraden både uppodling och hemmansklyvning samt övergång från bondejordbruk till småbruk med tillhörande kompletterande sysslor. Eller som P O Enquist uttrycker det i sin självbiografiska bok Ett annat liv från 2008 så har familjerna i byn vardera två till fyra kor, männen arbetar i skogen på vintern, som stuvare på båtarna i Bureå hamn sommartid. Detta konstaterande liknar Frängsmyrs tema med bristande revolutionär anda och att just småjordbruket dominerade.
Trots allt kom en form av revolution. Bureå fick en högre folkskola, senare kallad kommunal realskola. Det moderna utbildningssamhället hade nu också nått vår lilla by, den s k begåvningsreserven fanns även här.
År 1955 fick byn sin andra student, Per Olov Enquist, son till lärarinnan, hon som upplevt en klassresa från bonddotter född på Gammelstället till att bli byskolans lärarinna i Hjoggböle. Samma student debuterade 1961 med boken Kristallögat.
Därmed hade ett nytt författarskap väckts, vid sidan av syskonen Anita och Kurt Salomonsson samt nestorn Hjalmar Westerlund, samtliga för enkelhetens skull kallade för Hjoggböleförfattarna.
Symboliskt sett har vi därmed bekantat oss med det säregna namnet Sjöbotten. Det var en officiell början för byn redan 1648 när två hemman blev kartlagda. Och reellt sett gäller för namngivningen att det är gammal sjöbotten som torrlagts och uppodlats.
Det har sin motsvarighet i ”byn” som likt en orm ligger vid Hjoggböleträsket, det som avvattnas genom Bure älv till Bureå. Den byn kan vi kalla för Hjoggböle. En del därav är Sjön och där återfinns idag Sjöns bönhus.
Modern och lärarinnan uppfostrade inte bara den tidigt faderlösa Per Olov. Hon var aktiv i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Sjöns bönhus som låg intill Per Olovs barndomshem. Den enheten kan vi lätt återfinna i Enquists författarskap liksom även idag får uppleva när bönhuset är besökscentrum för Hjoggböleförfattarna.
Beträffande barndomen och religionen uttalar sig Enquist i en intervju till 80-årsdagen: ”Det är fascinerande med snön och norrskenet. Det var ganska mycket Gud och melankoli. Inte alls dåligt för att bli författare. Det lilla samhällets styrka är uppenbar för en viss typ av skrivande. Man får koncentration på köpet.”
Dualismen mellan barndomens trosliv och dagens besökscentrum kan komprimeras i några rader ur Ett annat liv. Är det Enquists barndomsupplevelser som ligger bakom orden:
”Problemet med sexualiteten inom väckelserörelsen i Västerbottens kustland var den starkt herrnhutiska prägeln. Tron hade i denna rörelse så att säga en sexuell underton som var svår att bedja bort, även om man tog i. Den satt instämplad med ett brännjärn i buken av det västerbottniska själslivet, liksom i hela kustlandskapet. Någon gång under första halvan av 1700-talet hade infångade karoliner från Västerbotten suttit i fångläger i Sibirien efter Karl den tolftes krig, och där träffat tyska herrnhutar. Så hade de kommit hem förankrade i Brödraförsamlingens tänkande. De hade kommit vandrande runt Bottenviken.”
Är detta ett rättvist omdöme om människorna i Hjoggböle? Ernst Westerlund gav sin bild hemmastadd som han var i bondens landskap, med landhöjning och odlande och alla generationers slit. Allt såväl mycket gammalt liksom mindre gammalt ingick i en oavbruten kavalkad. Sådan var min färdkost när jag för första gången kom till Sjöbotten. Sedan träder Hjoggböleförfattarna in på scenen.
I bönhuset berättas om den kärva miljön gemensam för traktens skrivare, om bygdens religiositet och fåordiga människor. Så tänker jag när jag sitter på bönhusets trappa. Så skedde senast under en eftermiddag utanför turistsäsong. Luften var hög och klar, sjön kunde man inte längre se från gårdsplanen då igenväxningen tagit fart här som på många andra ställen. Men sambandet mellan den jordiska verkligheten och bönhusets litanior känns liksom i luften. Det blir min bild av bygden och Sjöbotten.