I januari 2013 hamnade journalisten och författaren Maria Sveland överst på forumet Flashbacks lista över de farligaste kvinnorna i Sverige! Flashback är hatarnas tummelplats på nätet framför andra. Av dem betraktas hon som rabiat tokfeminist. Och detta för att hon kräver rättvisa och frihet från våld.
Men Sveland är härdad. Efter utgivningen av romanen Bitterfittan för några år sen har hon motttagit en ström av hot- och hatmejl, ändå överraskades hon av den ovanligt hätska och aggressiva tonen i ett brev hon fick efter att ha skrivit ett par artiklar i DN förra året. Det var undertecknat Breiviks fanclub och upprördheten och ilskan det väckte hos henne har nu resulterat i debattboken Hatet.
Att attackeras av så mycket hat och hot påverkar naturligtvis en människa. Sveland gick igenom olika faser - hon nonchalerade hoten, blev ledsen, rädd och orolig och slutligen riktigt arg. Det var då hon beslöt sig för att undersöka hatet och försöka kartlägga det. I boken sätter hon in antifeminismen i ett sammanhang och möter andra som drabbats, men också de som hatar.
Att män känner sig hotade av att kvinnor tar mer plats och har fått mer inflytande i samhället är ingenting nytt. All frihetskamp har alltid mötts med motstånd, det visar historien tydligt. Ingen lämnar ifrån sig sina privilegier frivilligt. Det nya i sammanhanget är snarare omfattningen av hatet och det uttryck det tar sig. För feminister som sticker ut hakan har det blivit en del av vardagen. Att kvinnor nu syns och hörs mer har sitt pris.
Sveland skriver om hur alla i slutet på 90-talet ville vara feminister och att man faktiskt åstadkom förändringar. Men framgångarna födde också ett motstånd. Kvinnorörelsen hade blivit en maktfaktor och det provocerade många.
Över en natt förändrades allt när tv 2005 visade programmet "Könskriget" om feministernas inflytande i svensk politik. Där målade man upp en bild av Roks (Riksorg för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) som en grupp heltokiga, manshatande kvinnor. Efter det vällde hatet fram och mediadrevet var igång. Det slog mot hela kvinnorörelsen.
Sveland visar på hur näthatarna bredde ut sig, blev inbjudna till tv och radio och hur även etablerade skribenter hakade på och skrev förlöjligande och förminskande om kvinnorna. Det gav en acceptans och legitimitet åt antifeminismen när den fick utrymme i den offentliga debatten och därmed flyttades också gränserna för vad som är ok att säga. Det har fått debattklimatet att hårdna och många kvinnor att tystna eller självcensurera sig av rädsla. Hatet har förvandlats till ett demokratiproblem och Sveland framhåller också att de högervindar som nu blåser över EU är en grogrund för växande antifeminism.
Det är en skrämmande bild Sveland tecknar av hatet mot kvinnor, men det känns alldeles nödvändigt att uppmärksamma det. Så förhoppningsvis väcker boken mer debatt än hat.